BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Latheten som stod i vägen för att snabbt skriva något parade sig perfekt med segheten i att faktiskt läsa ut hela boken. Jag slukade dock allt som skrevs om boken, om hur duktigheten både kan hjälpa och stjälpa dem som anammar den. Och jag höll med, både kritiker och försvarare. Och just när jag trodde att hela debatten om den duktiga flickan helt dött, lyftes den igen av Matilda Gustavsson i DN nyligen. I texten ”Vad som alltid stört mig med epitetet ”duktig flicka”, beskriver hon det problematiska med begreppet, inte minst att man buntar ihop något av det mest motstridiga som finns, nämligen vad kvinnor vill med sina liv.

”Vad som alltid stört mig med ”duktig flicka” är att det till skillnad från epitet som ”fotbollskille” för med sig en hel liten psykologisk profil, som sägs svara på den stora frågan om vad som driver en människa: Varför någon vill bli politiker eller ens går upp på morgonen. Trots att de duktigaste jag vet ofta har de mest dramatiska och skilda drivkrafterna”, skriver Matilda Gustavsson och jag tänker att det är precis tvärtom. Att begreppet duktig flicka, om vi läser det bokstavligt, handlar om att själv ta makten över vad det innebär. 

”Du ska tro att du är något”, skriver Birgitta Ohlsson i sin bok. Och med den enkla meningen förstår jag med ens vad som varit min egen drivkraft hela livet och varför jag står på den duktiga flickans sida, särskilt när hon som jag kommer från arbetarklassbakgrund. Jag tror att jag är någon och jag har alltid burit med mig, från min kloka mamma och inifrån mig själv, att jag ska ta plats, att jag ska försöka ta vad jag vill ha och ta mig dit jag vill. Om jag vill. 

Det är inte duktigheten i sig som är det viktiga, det är vetskapen om att ingen ska säga åt mig vad jag kan och inte kan, vad jag får och vad jag inte får. På den punkten var min egen mamma en förebild för mig och på den punkten vill jag vara en förebild för min egen dotter.