Det är mitt eget fel, jag har med en viss vällust spridit texter om kompost, surmört och andra bakteriella processer som har med mat att göra.

Grejer som luktar, eller doftar, om man vill vara snäll.

Jag har tyckt det är kul att sjunga om att man inte ska tvätta sej så ofta. Och blivit förtjust när folk skrattar och applåderar.

Det har väl med min bakgrund att göra, där det varit mycket ordning och reda, raka led, min släkt är full av Filifjonkor som kammat mattfransar.

Min morsa kammade mattfransar åt överklassen i Stocksund på 50-talet. Hon var husa, det var på den tiden överklassen själva betalade sina husor, det fanns inget RUT på den tiden.

Hursomhelst, vad jag säjer nuförtiden riskerar att avfärdas som ett skämt.

Men det är det inte.

Surmört, till exempel. Det har ju blivit ett skällsord bara. Jag tror det har att göra med vår nedärvda skam, vår skam för vår fattigdom och bonnighet. Förr i tiden åt folk mört, och den var ofta sur, som surströmming är idag.

Anledningen till att surmört inte levde vidare men surströmmingen finns kvar är att strömming kan fiskas industriellt, man kan tråla upp den, och små fiskeindustrier byggdes upp längs Norrlandskusten för att möta tvångsförflyttade norrlänningars hemlängtan från städerna i söder.

Man lyckades få till ett slags hype runt surströmming, det var ju inte så att folk bara skämdes för sitt ursprung, man var samtidigt lite stolt.

Och längtade tillbaka ibland.

Mörten däremot går inte att fiska storskaligt. När dom leker i april, efter islossningen, samlas dom i hundratal och det var då man la nät och fångade dom.

Men fler än några hundra på samma plats var dom aldrig.

Strömmingen däremot samlades i hundratusental. Förr.

Nu gör dom inte det längre, dom har blivit mjöl. Mjöl till danska minkar och norska laxar.

Den norska laxindustrin har systematiskt betat av världshaven på fett och protein till sina stackars ihopträngda laxar. Dom har tömt havet utanför Chile på krill och vält hela ekosysystemet där. När den tog slut försökte dom ett tag med soja från Brasilien, men det visade sej att laxens metabolism freakade ut av bönor, laxen är en rovfisk och måste äta andra fiskar för att må bra. Och då är ju hela poängen med att äta odlad lax borta, man måste alltså försörja hela fiskodlingen med att fortsätta tömma haven på fisk.

Ska vi fortsätta äta fisk måste vi äta fiskar som är längre ner i näringskedjan, vi måste äta vegetarianer. Eller omnivorer, fiskar som äter allt möjligt, som är som vi ungefär. Eller som grisar.

Det finns såna fiskar, det finns fiskar man kan föda upp på stadens matavfall, från det som blir över i ölbryggerier, på insekter man odlat fram.

Som den afrikanska fisken claria, den går att odla i Sverige.

Dom trivs dessutom i täta stim, i motsats till laxen som verkligen hatar att vara många tillsammans.

Det kan möjligen vara en framtid.

Ät inte odlad lax.

Ät claria, jag känner en snubbe på västkusten som odlar dom, men det är en annan historia.

Vill bara säja det att ska vi få i oss protein och fett måste vi framställa det på ett hållbart sätt, annars går det här åt helvete.

Därför har jag och några andra farbröder nu börjat fermentera mört.

Dom är några surströmmingsfiskare från Umeå som jag träffade på efter en spelning för 5-6 år sen, vi gick ut och drack öl, jag tyckte det var fascinerande att sitta där och snacka om nåt annat än musik under en turné och jag ville imponera på dom med mina kunskaper och sa att ”Vafan gör ni inte surmört för när ni ändå har grejorna”.

Och dom blev väl inte imponerade direkt men tyckte det var kul.

Förra sommaren så ringde dom mej och sa ”Strömmingen är slut, vi vill prova att göra surmört”. Stora trålare från västkusten hade tömt Bottenvikens havsytor på fisk. Men i vikarna fanns mörten kvar, dit kunde inte trålarna gå. 

Så på den vägen är det, nu jäser mörten i deras stålkantiner. Det fina i kråksången är att mörten inte går att fiska storskaligt. Dom är bara 3 gubbar som lägger nät i vikarna.

Många av dom som smakat säjer att surmört är godare än surströmming. Dom flesta kommer ju aldrig att äta vår surmört, det blir en liten kul festlig grej i utkanten av kostcirkeln.

Det jag vill förmedla till er är att så länge stora multinationella företag har makten över vad vi äter kommer alltid det som för tillfället är mest profitabelt att trumfa det som är mest hållbart och nyttigt på världens matmarknad.

Genom influencers, finslipad propaganda och livstilsmarkörer kommer Oatly, Nestlé och dom andra få oss att fortsätta hugga på deras beten.

Vi måste bli fler, små livsmedelsproducenter.

Vi måste lära oss att äta sånt som finns här, i vår närhet. 

Därför är det inte bara på skoj som jag gör surmört med mina gubbkompisar.

Det är fan i mej blodigt allvar.