I december 2005, innan folk hade bärbara datorer, hade jag fått ett studiestipendium på Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala, där jag skulle jobba med min magisteruppsats. I bagageluckan packade jag ner böcker och min stationära dator, en burk som väl lätt skulle rymma fem av dagens bärbara datorer. Och min skärm – nej, den var inte direkt platt.  

Det var när hon som tog emot mig på institutet insåg att jag hade burit med detta som hon tittade på mig sådär, och sa: ”Okej…”.

Via skammen insåg jag att jag inte vet något om världen. Ett studiestipendium innebar såklart – även 2005 – att man fick en plats att studera på. Med en dator!

Det tar tid att passa in, det vet Alexandra Pascalidou. Hon tog sig från Grekland och Rinkeby till programledarroller och nu Dramaten, men när hon går in där känns det ”som om jag brutit mig in, eller som om jag är här för att städa”. I veckans samtal berättar hon varför hon släpar in förortens pappor på scenen.

Välkommen till veckans tidning!