Snön faller tyst och stilla i mörkret utanför fönstren, och där inne på dom flimrande skärmarna visas mord och våldtäkter för fulla muggar. Vi sitter och tittar in i vårt eget kollektiva själsliv, för visst kan man säja att internet är som vår gemensamma själ numera. Om en sammanfattning av vad som utspelar sej på internet skulle vara en enskild människas mentala aktivitet skulle vilken psykiatriker som helst skriva ut tung psykofarmaka. Och ringa polisen i förebyggande syfte.

Game of Thrones är en saga, men en väldigt modern variant. Det finns inte längre några helgon. Alla är mer eller mindre onda. Och det kanske är bra att dom moderna sagorna inte längre idealiserar folk och gör dom till helgon, för såna finns ju som bekant inte. Tron på alltigenom goda supermänniskor har alltid vart destruktivt, lika destruktivt som tron på att det skulle finnas en genuin ondska.
Så det är väl en slags mognad dårå, att moderna sagor har lämnat dessa barnsligheter. Men jag mår dåligt av denna julhelgs massiva tittande på sagovåld, jag drömmer mardrömmar.

Vaknar på morgonen och känner hur den mänskliga kroppen är så fruktansvärt bräcklig, hur huden är så tunn och skallbenet så sprött. Vi åker iväg och hälsar på några jullediga anförvanter som har bebis, jag står och håller i det lilla varma livet och blir nästan gråtfärdig när jag känner försvarslösheten och tilliten.

Människan är en märklig varelse. En ganska unik egenskap hos oss är just försvarslösheten under vår långa barndom. Vi är i flera år totalt beroende av att vuxna människor förbarmar sej över oss och ja, att dom faktiskt älskar oss, annars dör vi. Blir vi älskade och omhändertagna kan vi utveckla fantastiska förmågor, vi kan komponera låtar som till exempel Air av Bach, sånt kan man bara göra om man varit älskad när man var liten. Ändå är vårt kollektiva själsliv så bestialiskt, där inne i internettet. Folk har fått för lite kärlek och nu sitter dom därinne och laddar upp filmer på Youtube med bebisar som trillar omkull, och förväntar oss att vi ska skratta. Och det gör vi ju också. Jag blir faktiskt mest beklämd, inte för att jag är speciellt god eller nåt, men jag ser att vår gemensamma kollektiva människosjäl mår mentalt väldigt dåligt och behöver tröst.

Men jag tror vi hänger ihop mycket mer än vad vi tror. Vi andas samma luft som våra fiender. What goes around comes around. All kultur har betydelse, allt vi säjer och sjunger tar vägen någonstans. Åker runt på internet, i vår stora gemensamma själ och bidrar till att skapa en bättre värld. Eller sämre.

Vill man slippa känna det ansvaret kan man ju säja som så att man bara speglar det som händer, man filmar barn som faller omkull och lägger ut det, man kan inte ansvara för hur det tas emot.

Och det är ju sant på sätt och vis, yttrandefrihet ska vara total, men den här mörka tiden kräver att vi kan hålla flera bollar i luften samtidigt.

Vi måste förvara yttrandefriheten villkorslöst och totalt, samtidigt som vi hela tiden tillbakavisar hetsen mot folk för deras religion eller hudfärg eller whatever.

Vi måste försvara religionsfriheten, samtidigt som vi minns att religionen kan användas att förtrycka människor, att religionen använts av dom rika och mäktiga som ett pinoredskap och en drog för fattiga människor.

Jag försökte fly från verkligheten, in i internet, men där är det ungefär som att drömma mardrömmar när man sover, verkligheten tas med in i sömnen och blandas med vår historia, vår barndom och våra förkvävda känslostormar och blir ännu värre.

Alla dessa flyktförsök misslyckas och jag kastas åter tillbaka till verklighetens otäckheter.

Lika bra att fejsa och kämpa vidare.

Nu drar jag till Norge och spelar.