Jag är verkligen ingen fotbollsexpert, men ”Rooney” ser jag ändå med stor entusiasm för att jag har ett lite abnormt intresse för allt som rör norra England. Jag tror att mitt mycket milda fotbollsintresse mest är sociogeografiskt och klassrelaterat. Jag är betydligt mer intresserad av drivkraften och läktarkulturen än av själva spelet.
Jag tror att jag skulle kunna säga något väldigt snarlikt om hur jag lyssnar på musik och varför jag ofta dogmatiskt väljer bort så mycket av den.
I filmen ”Rooney” är just klassfrågan ständigt närvarande. Det är inte så konstigt – i en nordengelsk kontext går den ju aldrig att förbise även om du skulle vilja det.
Trots fotbollsspelaren Rooneys enorma framgångar – samt ett antal nästan obligatoriska tabloidskandaler – som målmaskin för engelska landslaget och Manchester United är det en liksom småblek och beige framgång som porträtteras. Brittiskt fuktskadat med ”beans on toast” och en kopp PG Tips till middag. JD Sports som sponsor i stället för Ronaldos skräddarsydda Tom Ford-kostymer.
Alla spår av glamour är så radikalt annorlunda från den som Manchester Uniteds nuvarande fixstjärna Ronaldo samtidigt presenterar i sin flickväns realityserie ”Jag är Georgina” (Netflix). Där är allt perfekt, exakt enligt alla rådande Instagram-regler för hur internationell glamour bör se ut.
Alla är anskrämligt dyra och smaklöst glänsande, draperade i Cavalli på yachten i Monte Carlo. De utstrålar en nästan aggressiv ouppnåelighet. Ett kroniskt ”vi vann, det gjorde inte ni”.
Men någonting med Rooney och hans familj förmedlar istället något jag genuint kan identifiera mig med. Jag må nu inte ha en enda av hans fotbollsmiljoner på banken men Waynes rötter och ränder går aldrig ur. Inte mina heller, tvärtom blir de bara tydligare ju äldre jag blir.
Att komma från nästan ingenting och vinna något så bokstavligt som en ligacup är – fortfarande – en seger över klassamhällets alla oskrivna restriktioner. Det må låta klyschigt att säga att det sker mot alla odds, men det är exakt vad det gör.
Skälen är de samma som när jag under några år på 1990-talet tyckte så mycket om den oregerliga rockorkestern Oasis. Jag förstod var de kom ifrån och varför de behandlade allt de tog sig för som vore varje konsert eller singel just en avgörande fotbollsfinal.
Ingen annan behövde rocken så mycket som Oasis behövde den. Deras kolleger och konkurrenter kände till utvägar som Oasis aldrig hade hört talas om. De hade en enda chans, ett enda kryphål. Deras ärkefiender Blur hade hur många som helst, de kunde välja och vraka.
Att jag långt efter att både 90-talet och Oasis var över förälskade mig i grime, denna ilsket smattrande brittiska hiphop, var nog av exakt samma skäl: dåligt isolerad konst sprungen ur uppenbar klasskamp.
Min seger kanske inte är lika uppenbar. Men att jag efter snart trettiofem år fortfarande kan leva på att skriva om kultur, ofta dessutom sådan som knappast välter svenska kiosker, känns än idag som om jag vann en alldeles egen ligacupfinal.
I den flyktingfamilj där jag växte upp var det inte ens en utopi eller knappt en möjlig dröm – det var något som överhuvudtaget inte existerade i min eller vår begreppsvärld. •
För övrigt: Jag rekommenderar gärna de två säsongerna av Netflix-serien ”Sunderland Til I die” som en fördjupning till den betydligt mer friserade ”Rooney”.
