Våga satsa och undvik det ynkliga småpipandet under din resas uppfärd. Satsa i stället mot nästa planet – oändligt långt över trädtopparna. Det kan vara så du når högt upp. Om du vill det alltså. Men en hel del vill kanske inte det. Då accepterar vi det. 

Jag brukar våga ge mej på de mest märkliga saker i livet. Det trivs jag med. Att steppa i väg på lite gungig mark, bara tanken sporrar mej.

”Hello! Velkome to Stockholm. This is my town i am born her. This kalender are for homles people in Stockholm. This kalender kostar hundra krauns. This pengar go back to the homles people. This is a good projekt for the homles in Stockholm.” 

Så har det låtit ur pipan under åtta veckor och så låter min engelska – utan att jag rodnar. Jag krängde ”Årets almanacka 2015, Johnny och hans vänner!” 

Till svenskar, lantisar, stockholmare, ryssar, polacker, finnar, norrmän, danskar, tyskar, holländare, japaner, kineser, fransmän, turkar och afrikaner.

Jag sålde almanackor i ett välgörenhetsprojekt, en var sjätte minut i butiken vi utgick från. En krängdes med vänstergardan kontant, en krängdes i högergardan med kortläsare i spindelmanshastighet.

Kom det in ett sällskap och nån i skaran blev intresserad, så bums hade jag tryckt opp en i varderas famn à 100 spänn. ”Johnny e ju van att kränga grejor på plattan” skojade polarna mellan varven.  

I början av projektet slank det ur mej till min välgörenhetspartner: ”Vi satsar på ett sexsiffrigt belopp till gatufolket!” Vad sa jag? Var det jag som sa så?  

Det var bara att stå fast i visionen hur omöjligt det än lät. Det klingade skönt med ett sexsiffrigt belopp. Kartong efter kartong efter kartong med almanackor blev tomma.  Målet nåddes, ett sexsiffrigt belopp till vännerna gatufolket.

Det skiljer sig inte så väldigt mycket mellan att nå fram, eller att nå fram med plus i kanten. Det där lilla extra kämpandet och fokuseringen ger resultat. 

Att koncentrera sig, plocka bort allt som inte har med saken att göra under en bestämd period. Men det finns mer som är värt att komma ihåg. Meningen med det du gör.  

Men allt har en baksida. Att slänga sig ut i rymden och satsa på att nå en annan planet innebär en risk. När jag är klar ”där uppe” med ett projekt går luften ur mej och allt känns tomt. 

Jag lämnar ett bortre universum med ett stort tomrum för att söka mej till jorden. Den resan upplever jag är mycket svårare än att fara upp till det okända.  Precis som katten du sett klättra högt upp i ett träd med en smidighet som imponerar. Men när katten ska ner, då kan katten låta som en bebis.

Jag har sakta klättrat – utan att hamna i det svarta hålet – ner igen för denna gång. Och den resan ner upplevde jag större än den upp.