Någon månad efter att jag slutade arbeta på sjukhuset i min hemstad och flyttade till Stockholm, bytte hela min gamla avdelning lokaler. I stället för de gamla nedgångna salarna med fyra patienter i varje sal, skulle mina kollegor få arbeta i nya, fräscha korridorer där varje patient hade ett eget rum. Flyttdatumet närmade sig och det var dags att gå rundvandring. Stolt visades byggprojektet upp. När turen var slut frågade en av mina kollegor var omklädningsrummen låg. Alla ansvariga tittade på varandra. Tystnad. Ingen hade under planeringen eller byggnationen tänkt på att hundratals sjuksköterskor och undersköterskor varje dag behöver byta från sina privata kläder till arbetskläder.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Flera år senare står jag på ett nytt sjukhus. Min kollega som är läkare och därmed rör sig mellan min akutmottagning och flera vårdavdelningar under sitt pass, kommer tillbaka efter ett larm. Hon berättar om en patient som blivit akut dålig i ett rum i sjukhusets nyaste del. De misstänkte att patienten fått en komplikation i form av en kraftig blödning. Därför kallade hon på ett narkosteam som på några minuter var där med sin sparkcykel med all akututrusning på. Dörren in till patientens rum var dock för smal och narkossköterskan fick springa mellan patienten och korridoren. Några minuter senare skulle patienten transporteras från sitt rum till operation. När sängen skulle rullas ut, kom de inte över tröskeln. Först när även partnern till patienten tog i allt hen hade tog de sig iväg. Ingen verkade ha berättat för de som byggde avdelningen att även om inläggningskriterierna var att patienterna skulle vara uppegående och klara sig på egen hand, behövde det finnas beredskap för att en patient kunde bli sämre under vårdtillfället.
I helgen var jag på adventsfika. Där pratade vi om de nybyggda akutrummen där mottagningspersonalen dagarna före inflyttningen upptäckte att larmsignalerna saknades. Och om hur alla dessa enkelrum redan före öppnandet av Nya Karolinska behövde byggas om till dubbelrum eftersom det inte finns personal nog att springa mellan rummen.
Jag förstår att det är svårt att bygga ett sjukhus. Herre gud, att få ihop ett flätat julhjärta var en utmaning för mig i helgen. Jag är djupt imponerad över att en kan få en hiss att fara mellan våningarna och att det ens går att bygga våningar.
Det jag inte förstår är hur långt planeringsprocesserna sker ifrån oss som jobbar på golvet. Hade vi fått vara med, hade vi kanske kunnat påminna om behovet av ett ställe att byta om på, hur viktigt det är att snabbt kunna transportera saker in och ur patientrummen och varför larmknappar måste sitta tillgängligt för både oss och våra patienter i alla rum där vi möts.
Nu är det i stället vi som ska försöka lösa situationen så gott det går, samtidigt som vi får höra att pengarna är slut när det nya sjukhuset blev så dyrt.
