Vilka andra intuitiva sanningar kan läggas till?

Det förefaller mig sannolikt att jag är av manligt kön. Det var i varje fall vad mina föräldrar trodde. För min far var det en källa till klädsam stolthet, han hade satt tre pojkar i den grekiska världen, det var ett bevis på hans manlighet.

Besynnerligt nog bevisade denna omständighet också min mammas duglighet som kvinna: hon satte bara pojkar till världen. Men det var den grekiska världen, själv längtade hon efter en flicka, vilket hon ofta uttryckte med att säga att ”pojkar föder man för andra och flickor för sig själv”.

Hon fick inte den dotter hon ville ha och försökte göra mig till en liten flicka, klädde mig och kammade mig därefter, sjöng sånger som man sjöng till små flickor. Det tog några år innan hon gav upp. Akilles mor gjorde likadant. Hon hade fått en spådom om att hennes son skulle dö om han deltog i kriget mot Troja och hon försökte gömma undan honom. Detta räckte dock inte för att undgå det manliga ödet. Han seglade till Troja och kom inte levande därifrån. Spådomen besannades. Han dog där.

Har jag någonsin behandlats som man?

Min far behandlade mig som sin son, mina bröder som sin lillebror och ibland som fotboll, mina vänner som sin vän, mina lärare som sin elev, mina klasskamrater som sin klasskamrat medan flickorna i klassen inte brydde sig överhuvudtaget förrän läraren berömde mina uppsatser.

Efter grundskolan följde tonårens förtvivlade år med olyckliga förälskelser, intellektuellt uppvaknande och en begynnande medvetenhet om de sociala orättvisorna, den politiska förföljelsen, den gryende längtan efter att bli en man värd namnet som dock inte hade något med sexualiteten att göra utan omfattade värden som att stå för sitt ord, att skydda och hjälpa de svagare, att försöka göra samhället lite bättre.

Det var en ojämn kamp och jag utvandrade till Sverige utan att ha en aning om vad det skulle innebära att bli betraktad som invandrare, att känna sig som invandrare, att försöka komma in i värmen, att lära sig språket och människornas blickar och leenden. Jag visste inte att mitt jag skulle genomgå så omfattande förändringar att den intuitiva sanningen om att ”jag är jag är jag” ersattes med den empiriska sanningen att ”jag är invandrare”.

Min hustru gifte sig med en invandrare, mina barn hade en invandrare till far, mina svenska vänner hade en invandrare som vän, jag blev omskriven som invandrarförfattare. Det blev huvudrubriken i mitt liv. De sociala omständigheterna var långt viktigare än min könstillhörighet.

Det sista jag kunde göra som invandrare var att hävda mig som man. Ett tjockt moln av misstro och tvivel uppstod var jag än visade mig. Jag talade fel, sa fel saker, förstod inte alltid och jag undrade ständigt om jag någonsin skulle bli betraktad som en man, i synnerhet som alla visste ”hur grekerna är”…

För att sammanfatta: jag föddes som en grekisk pojke och åldras som en invandrare i Sverige. Hela jag har blivit en annan men mitt enfaldiga kön har inte förändrats. Det hänger där det alltid har hängt. Jag förstår Origenes och andra som valde att avlägsna det. Ibland är det ett hinder. Det stjäl vår tid, det grumlar vår uppmärksamhet, vi begår dumheter och grymheter oavsett vilket kön vi än väljer vara.

En människa är inte sitt kön, inte heller sin sexuella läggning.

På sjuttiotalet tog man stora steg för att förverkliga den tanken. Nu kommer reaktionen. Människan ska snuttifieras.  Detta slås fast genom debatter, filmer, serier, romaner, kläder med mera. Vi förvandlar oss till klichéer av oss själva. Vi ger upp vår mänsklighet och ersätter den med roller, könsidentitet, etnicitet, klasstillhörighet med mera.

Leder denna process till en frigörelse eller till en ny Labyrint där vi förlorar oss själva?