Jag älskade BB. Jag var ung, min hemsituation knasig. Aldrig har jag uppskattat att någon skivade frukt i min filmjölk och hämtade kaffe så mycket. Inget bråk, inga måsten, bara jag och min bebis. En klocka att ringa på när jag tänkte att han inte andades eller när jag inte visste hur man skulle få bort det första kletiga bebisbecket. När mjölken rann till och jag åkte hormonell berg-och-dalbana. Kanske såg de hur mycket just vi, den lille och jag, behövde de där fyra dygnen och vilken enorm skillnad det gjorde för oss att jag själv fick avgöra när vi var redo att åka hem. Man kan hoppas det, men mest hade vi nog bara turen att komma in när det råkade finnas plats och tid.
En stor del av kvinnosjukvården och dess personal verkar tvingas leva i ett bräckligt gränstillstånd som styrs av just tur: tur att inga komplikationer uppstod, tur att ingen skadades allvarligt, tur att hela skiten inte rasade idag heller. Tur att BB Mölndal inte blev nedlagt förrän efter jag fött.
I sin bok ”BB-krisen – sveket vid livets början” citerar Lisa Bjurwald en av barnmorskorna vid det numera nedlagda BB i Sollefteå: ”Man kan montera ner förlossningsvården, tugga sig längre ned genom lagren – men till slut kommer man komma till en kritisk gräns” säger hon och menar att när man kompromissat med säkerheten tillräckligt länge kommer dödsfallen plötsligt komma tillbaka i förlossningsvården. Tur att vi inte är där än. På vägen mot botten får den kvinnofientliga resursfördelningen allvarliga konsekvenser. Vårdtiderna på BB har sjunkit som ett lod de senaste decennierna och Sverige har nu den kortaste snittiden i EU. Kvinnolobbyn skriver i sin budgetgranskning ”Med rätt att föda” från 2018 att kvinnor vid 70-talets mitt fick stanna omkring 6 dygn efter vaginal förlossning och 9 efter kejsarsnitt. 2015 var motsvarande siffror 1,8 respektive 3. Därefter ”erbjuds” det förljugna ”eftervård i hemmet” och ”trygg hemgång”. De akuta återinskrivningarna ökar liksom förlossningsrädslan.
Mycket har ställts på sin spets av pandemin. Många av landets BB-avdelningar tillåter inte längre medföljande partners. Den 4 november skrev fem pykologer från mödra- och barn-hälsovården i Västra götaland på GP debatt att de tar emot ett ökande antal kvinnor med svåra upplevelser i samband med eftervården på BB. De skriver att papporna tidigare ofta kompenserat för den omvårdnad personalen inte haft möjlighet att ge. De skriver att moderns mående kan medföra allvarliga konsekvenser i hennes och barnets relation, och för ungens start i livet. De konstaterar att sju månader in i mödrahälsovårdens pandemirestriktioner har inga insatser gjorts för att personalen ska kunna axla den ökade arbetsbörda det innebär att kvinnor och barn nu är ensamma på BB.
När ingen täcker upp får vi se hur kvinnosjukvården egentligen fungerar. Men lösningen är knappast att kvinnor får ta med egen backup till sjukvården igen, varken i form av privatbetalda doulor, partners eller andra anhöriga. Pandemi eller inte, det borde va uteslutet att låta rätten till vård, en värdig förlossning och en bra start i livet hänga på privat situation. Pappa, partner, bla bla det är la härligt, men var är samhället när kvinnor och barn behöver det? Vad fan är vårdens egentliga funktion?
Det går inte att skylla på corona. När jag delar debattartikeln på Facebook dyker två kvinnor snabbt upp i kommentarsfältet. De skriver att deras partners, på grund av platsbrist, inte fick stanna på BB före pandemin heller. Den ena beskriver Östra sjukhusets BB som ”den värsta plats jag varit på” och den andra håller med; ”det var som en psykos” med ständigt nya ansikten på den stressade personalen. För jävliga, men knappast unika upplevelser.
Deras kommentarer är präglade av den obeskrivliga skörhet som infinner sig efter förlossning. Sveket är ett oläkt sår och de är fortfarande förbannade många år senare. Dygnen som nyförlöst är en utsatt, värdefull och fullständigt överväldigande tid. Ett samhälle som inte skapar förutsättningar för att göra den om inte fantastisk så åtminstone uthärdlig har väldigt stora problem. Ett samhälle som inte respekterar bärandets och födandets lidande, ett samhälle som inte värnar de minstas intåg ibland oss – det är ett som helt saknar anständighet. Tur att det inte är män det handlar om.
