Det stör mej inte.
Jag ser det bara som en varudeklaration av en mansperson som på fullaste allvar menar att den halva av mänskligheten som bär på en Y-kromosom – en man – är överlägsen den andra halvan, den med XX-kromosomer, och har rätt att ta för sig obegränsat av dess resurser, uppmärksamhet och bekräftelse. Denna bisarra världsbild har varit den vanligast förekommande under mänsklighetens historia, utformad och spridd av huvuddelen av religionerna och den har lett till allt från häxjakter till könsslaveri.
Nog om detta i dag. Det vimlar av manliga feminister numera, från älskande fäder till krograggare som hittat ett nytt knep.
Men i mitt fall anklagelsen motiverad. Jag ÄR Manshatare i stor skala. Och nu är det på liv och död.
Naturligtvis menar jag inte att jag hatar manspersoner, allra minst mina högt älskade söner. Det är Mannen jag hatar – Mannen/Manligheten som nu mycket ofta ligger bakom en mänsklig livsstil som hotar oss till livet. Vår jord, vår natur, vår miljö – våra liv. Striden om vår överlevnad tycks inte längre stå mellan höger och vänster, eller mellan gal och tan. Den står mellan XX och XY.
Senaste nyheten i ämnet är att vi nu köper allt flera tunga fordon, som stadsjeepar, fast vi vet vilken inverkan det har på klimatet. Tror ni det är frun i huset som längtar att bli lite mer bredaxlad i trafiken?
Och exemplen kan mångfaldigas: Är det Lottakåren som sitter och oroar sig för att ryssen ska komma så att man måste slänga in några miljarder till i försvarsbudgeten? Och få fritt fram att förorena dricksvatten (Vättern) med vapentester?
Är det klungor av skrikiga kvinnliga fotbollsfans som hotar familjer och domare till livet, slår sönder restauranger och fajtas på gatorna? Är det kvinnor som smyger fram på festivalerna och sticker händerna i gossarnas gylfar?
Nej. Det är Mannen, eller rättare sagt Drömmen om manligheten. Och om Herraväldet, som vit västerlänning, den drömmen är starkt besläktad.
Jag har förresten påmints om hur stark denna dröm kan vara just i dessa Brexitdagar.
För ett antal år sedan höll jag en skrivarkurs i en liten indisk by i Kerala. Det var före turistsäsongen, stämningen var varm och trivsam på de små kaféerna längs stranden, mest indiska turister. Plötsligt kom en engelsk billighets-turistbyrå och avlevererade ett gäng unga vita män av typen fotbollshuliganer. Och strandlivet blev som förbytt.
Ingen tyckte ha meddelat dessa gossar att Storbritannien inte längre ledde ett världsherravälde, som gav dem rätten att härska över alla andra folk. De vällde in på kaféerna och knäppte med fingrarna åt kyparna, kallade grånande indier för ”boy!”, lade upp fötterna på bordet och krävde betjäning omedelbart, med eget bord som skulle hållas för dem. Och de fattiga kyparna, som sov på borden om nätterna med en duk över sig för att spara en slant, de sprang som förgiftade råttor för att behaga sina ”herrar”. Troligen är det denna lilla hårda kärna av Världshärskare som inbillar sig att Storbritannien kan återta samväldesrollen om man slipper EU.
Det finns svenska vikingar som inbillar sig något liknande och andra som ser Karl XII som en Stor svensk. Gossen som lämnade landet vid 18 års ålder, kom tillbaka först två år innan han dog efter att ha levt lättingliv vid främmande hov i många år, skyldig alla människor pengar men som direkt ville ut och härja igen, vilket kostade honom och många andra livet och oss den så kallade ”stormaktstiden”.
Hur ska vi motarbeta den farliga drömmen om Manligheten/världsherraväldet/och försöka rädda det sköra klot vi nu alla klamrar oss fast vid sida vid sida?
Jo, det krävs mer än sopsortering och lagar. Det krävs en djupgående attitydförändring som tar itu med vår uppfattning om Mannen och hans Rätt. Och om jag vore mindre feg än jag är skulle jag gå ut och rista slaka pittar i lacken på alla stadsjeepar som inte är inlåsta.
Jag skulle sticka kliande, fula luvor med öronlappar och bollfrans och kränga på alla män som gjort sej kända som tafsare och sextrakasserare, omringa och skrika protester mot alla de svenska storföretag (typ SSAB) som nu slipper klimatskatter och har rabatt på att förorena.
Jag skulle uppmana muskulösa tjejgäng att sextrakassera skräniga grabbgrabbar (som de Rosa Saris i Indien som med påkar tar itu med kända kvinnomisshandlare) och jag skulle hitta på tusen andra vulgära övertydliga sätt att angripa destruktiv manlighet. För jag är övertygad om att kampen att rädda vår värld kommer att handla om att bevara, spara, skydda, vara försiktig, avstå, hjälpa – egenskaper som betraktas som traditionellt moderliga. Kvinnor leder den redan nu, i all diskretion.
Men jag är lite feg så därför har jag ännu inte ristat i någon lack, sitter här och skriver krönika i stället.
