Det där med kärlek är ett spännande ämne. Tänk alla sånger, filmer, tv- serier och böcker som handlar om kärlek, kärlek, kärlek. Det där stora vi drömmer om. Längtar efter om vi inte har, förfasar oss över om vi misslyckas med och ständigt är på jakt efter att finna - en partner som kan uppfylla ens behov och drömmar. Någon som man hoppas att man ska bli hel med.
Men hur hittar människor till varandra? Bland alla miljarder människor som finns på planeten är det ju bara ett litet antal som man hinner möta. Och bland dem är det ju ett ännu mindre antal som man lyckas tända till på. För det går inte att pressa fram. Det vet vi alla. Det bara finns där. Plötsligt SER man en annan människa och ingenting är sig längre likt.
Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt intresserad av det där hur människor hittar varandra. Jag smygkikar ständigt på par som är ute och promenerar, ute och reser, handlar eller fikar. Jag kan inte låta bli att spana in hur de är mot varandra. Tysta, lekfulla, sura eller självklara. Just det där att slå ihop sig till två. Det är egentligen ett rätt märkligt fenomen. Men vi verkar oftast vilja vara två.
Jag har i långa tider haft en ”äktenskapsförmedling” på gång. Jag håller koll på dem som jag känner som är singlar och ute på den sökande marknaden. Då hjälper jag gärna till. ”Jaha du behöver en sådan... hmmm då ska vi se... kan den här kanske vara något? Nja, kanske vederbörande då svarar. Han är nog lite för kort eller för tyst eller för mycket något annat som inte stämmer. Jaha, men han är dessutom lekfull och nyfiken svarar jag då. Mer än man kan ana vid första anblicken. Nähä... det tände inte där. Vilken sort kan tänkas passa dig då? Hmm. Jaha då ska vi se vad jag har på lager”
I början av min ”karriär” jobbade jag för hårt. En gång försökte jag para ihop ett par vänner till mig på en fest. Jag var helt övertygad om att de skulle passa finfint ihop... men där gick jag på en nit. Han spanade in hennes väninna i stället. Det blir inte alltid som man tror. Och det är väl tur det. För kärleken är förunderlig. Den går sina egna vägar. Och många vägar finns det.
En gång bodde en tyska hemma hos mig på sin resa genom Sverige. Uppåt Sundsvall gick bilen sönder och hon var tvungen att lämna den på verkstad. När hon hämtade bilen ”såg” hon att reparatören var mannen i hennes liv. Sådant ser man. Men hon sa inget för det kan ju verka lite påfluget att säga - ”Hallå du bist mein Mann” när man ska hämta sin bil på verkstan. Så hon tackade, betalade och körde vidare. Men efter några kilometer tänkte hon – Ach, det får bära eller brista. Jag tar chansen. Så hon puttrade tillbaka, gick ur bilen och sa att hon ville ha honom. Det var inga problem. Han hade känt samma sak och så vips flyttade hon till Sverige, de gifte sig och fick barn.
En annan oförglömlig kärlekshändelse var på den tiden jag var ute med teatergruppen Skamlösa. Det var en trevlig och pratglad man som visade oss runt i lokalen där vi skulle spela. K himlade med ögonen och stönade - Gud vad han pratar hela tiden! Jag står inte uuuuut! Vi andra uppfattade situationen som att hon tyckte väldigt illa om honom. Men endorfinerna måsta ha satts i chockartad gungning, för veckan efter skickade hon ett vykort till honom och frågade om han kunde tänka sig att träffa henne på en fika? Det kunde han. Och nu är dessa tu ett vackert par sedan 25 år.
Tänk så det kan gå. Det gäller bara att våga lite. Att gå utanför sin bekvämlighetszon. För det finns många ställen där man kan hitta sin partner. Bara man är öppen för under. Själv hittade jag min helt utan förvarning på en laga-middag-fest hos vänner. Plötsligt stod han bara där. Endorfinerna kom i gungning och han håller än.
