Jag, liksom många andra på vänsterkanten, betraktar mig instinktivt som europé. Jag inser att många frågor – kanske de flesta – inte längre kan lösas inom vårt lands gränser. Flera av dem utgör allvarliga hot mot vår välfärd och våra liv: klimatförändringar och ekosystemets kollaps, spridningen av epidemier vars smittohärdar härstammar från bolag (fetma, diabetes och sjukdomar som kopplas till rökning, alkohol och luftföroreningar), de extremt välbärgades globala rofferi av rikedomar, antibiotikaresistensen, terrorism och konflikter.
Jag inser att det enda legitima botemedlet mot gränsöverskridande makt är gränsöverskridande demokrati. Så jag vill tro. Jag vill höra till. Men det verkar som om allt som är bra med EU håller på att förstöras och att allt som är dåligt förstärks och utvidgas.
Ingenstans märks detta tydligare än i det avtal om Storbritanniens krav för att stanna kvar i EU. För mig är de mest oroande inslagen de som i media ofta beskrivits som ”okontroversiella”: förklaringarna om regleringar och konkurrens. De föreslagna besluten i de här frågorna är långa rader av eufemismer, men de betyder ytterligare nedmontering av de skyddsnät som försvarar människor, platser och den levande världen.
Det som premiärminister David Cameron i parlamentet nyligen beskrev som ”småaktig byråkrati” är de regler som förhindrar att barn förgiftas av avgaser, att floder förvandlas till jordbruksavlopp och att arbetare utnyttjas av sina chefer. Det som EU-kommissionen kallar att minska ”regelbördan för EU-företagare” innebär ofta att öka de kostnader som resten av oss måste stå för: kostnader som drabbar våra fickor, vår hälsa och vår livskvalitet. Att minska byråkratin framställs allmänt som något bra. I verkligheten innebär det ofta att fria företagen från demokratin.
Det finns inget rationellt eller proportionerligt i de avregleringar som kommissionen överväger. När Edmund Stoiber, den konservative tidigare presidenten i Bayern, granskade den europeiska lagstiftningen, upptäckte han att den sammanlagda inverkan av samtliga sju miljödirektiv utgjorde mindre än en procent av företagens kostnader som orsakas av europeisk lagstiftning. Men kommissionen, pådriven av regeringar som till exempel den brittiska, hotar dem ändå. Den överväger fortfarande en sammanslagning och nedvärdering av de naturliga miljöerna och fågeldirektiven, vilka är det enda som hindrar förstörelsen av många av våra värdefulla platser och ovanliga arter.
Jämte sådana specifika hot tar EU fram avtal som utmanar själva principen med parlamentarisk kontroll över storbolagen. Utöver det transatlantiska frihandelsavtalet TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership), har unionen i det tysta förhandlat om något ännu värre: tjänstehandelsavtalet TISA (Trade in Services Agreement). De två utger sig för att vara handelsavtal, men några sådana är de inte. Deras syfte är att förlägga frågor – i vilka vi har ett giltigt och angeläget intresse – bortom den demokratiska politikens räckvidd. Och kommissionen försvarar dem mot allt och alla.
Är sådana tendenser oavsiktliga, oförutsedda egenskaper hos ett väldigt komplicerat system, eller är de inbyggda i EU:s struktur? Ju mer jag ser, desto mer verkar det som om EU:s problem är inneboende och systematiska. Organisationen som började som en industrikartell arbetar fortfarande på befallning av de krafter som är bäst rustade för att verka över gränser: multinationella bolag. Kommissionen förblir ett paradis för lobbyister: dunkel, ibland mutbar, nästan otillgänglig för de som saknar oerhörda resurser. Personer som Labours tidigare inrikesminister Alan Johnson, som påstår att EU är en neutral politisk arena – ”helt enkelt en plats som vi har byggt och där vi kan förvalta vårt ömsesidiga beroende” – är mytskapare. De är motsvarigheten till lögnarna i kvällstidningarna som hävdar att europeiska bestämmelser kommer att klassificera om det engelska grevskapet Kent till en del av Frankrike, tvinga människor att byta ut gamla batteridrivna sexleksaker mot nya och tillförsäkra att döda husdjur kokas i tryckkokare i en halvtimme innan de begravs.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Stanna kvar eller gå ur?
Så bör de britter som vill ha en anständig, beskyddande politik rösta för att stanna kvar eller rösta för att gå ur? Om en person vill stanna kvar i EU för att den föreställer sig att unionen är en progressiv kraft tror jag att personen misstar sig. Den tiden, om den någonsin existerade, är förbi. EU är som demokrati, diplomati och ålderdom: det finns bara en sak att säga om den – den är inte lika illa som alternativet.
Om en britt oroar sig över godtycklig makt och särintressenas förmåga att kapa och ta över statsapparaten så står landet i ett ännu sämre läge utanför EU än inom. Trots att EU:s direktiv är framkompromissade och hotade är de betydligt bättre än ingenting. Utan dem kan vi säga farväl till skyddet av natur, hälsa, arbetsvillkor och, kanske en dag, de grundläggande rättigheterna. Utan en formell författning – med Storbritanniens föråldrade röstningssystem och ett korrupt och korrumperande partifinansieringssystem – är ingenting säkert här.
Storbritanniens regering spjärnar emot de europeiska bestämmelser som begränsar den. Regeringen skulle ha säkerställt landets samtliga floder var i gott ekologiskt skick till slutet av förra året. Istället har, efter lobbying av jordbruksindustrin och andra nedsmutsande företag, målet endast uppnåtts till 17 procent. Å bilindustrins vägnar har regeringen försökt att undergräva nya europeiska gränsvärden för luftföroreningar efter att ha förlorat ett mål i högsta domstolen för att den misslyckats med att verkställa befintliga lagar. Den brittiska arbetsmarknaden är den minst reglerade i Europa och arbetarna här skulle ha det ännu sämre utan EU.
För partidonatorers, gamla skolkamraters, medieägares och ekonomiska lobbyisters skull, river regeringen upp alla skydd som inte europeisk lagstiftning har slagit fast. EU:s entusiasm för avtal som TTIP överskrids endast av David Camerons. Hans försvar för nationell suveränitet, subsidiaritet och demokrati går mystiskt upp i rök så snart de kolliderar med bolagens makt.
Jag tycker att Storbritannien ska stanna kvar inom unionen. Men vi bör göra det i en anda av verklig skepsis: en vägran att tro på något förrän vi har läst det finstilta, en vägran att överge vår misstro. Är det möjligt att vara en pro-europeisk euroskeptiker? Jag hoppas det, för det är vad jag är.
Översättning: Jenny Cleveson
