Det säjs ju att gamla par blir mer och mer lika varandra när dom åldras, och jag tycker det stämmer vad gäller Karin och mej också. Ibland tycker jag att jag börjar likna min morsa.
Speciellt när jag ibland tvättar håret, när det liksom blir sådär fluffigt grått, då ser jag ut som en gammal käring. Min feminina sida har vart både en tillgång och ett ok. När jag var i tonåren så plågade det mej, tills jag insåg att jag var lik Mick Jagger, då kunde jag vända på steken.
Jag odlade min likhet, övade in poser och piruetter, och lyckades därmed bli lite populär bland tjejer. Fast jag blev sårad varje gång nån tjej sa till mej att jag var mjuk och fin. Inuti mej var jag hård som flinta, tyckte jag. Jag ville vara både och. Det kanske är det hbtq-kampen handlar om? Hoppas det.
Ja, jag har varit fruktansvärt lik Mick Jagger, ursäkta att jag tjatar om det, men det har vart tur för mej att han fanns, annars skulle jag inte ha fått några brudar alls. Jag har nu upptäckt att jag inte längre är lik Jagger, jag såg ett filmklipp på mej själv när jag sjunger Twenty Flight Rock med ett tyskt rockband nu i våras, och det ser ut som om det är min mamma som sjunger. Hon är gullig morsan, det är inte det, men så mycket till kvinnotjusare har hon aldrig varit. Hon kom till Sverige 1954, flydde från DDR. Hamnade som piga åt överklassfamiljer i Djursholm. Tyska flickor var populära att städsla som jungfrur efter kriget. På den tiden kunde överklassen inte dra av pigorna på skatten, vi hade ju ännu inte haft en alliansregering då. Så istället försökte överklassen dra över pigorna, det vill säga min morsa. Så en dag när hon precis fått sin tvåveckorslön så rymde hon med min farsa, som hon träffat på Solliden.
Och blev hemmafru istället. Om det var ett lyft eller inte vet jag inte, men farsan diskade i alla fall, och det var han som läste sagor för oss på kvällarna. Så han var väl rätt modern för att vara en man på 60-talet. Men allt annat fick morsan göra.
Hon hade utbildat sej till sömmerska i DDR, men modeindustrin i DDR var väl inte sådär råball på femtiotalet, så hon hade drömt om att göra nåt med textilier här i Sverige ända sen hon kom hit. Hon tyckte det var skönt när jag började i lekis, då började hon som sömmerskelärare och sen sålde hon symaskiner. Farsan hade växt upp i en bruksort i Dalarna, med en ganska frånvarande pappa som var bas för Metallavdelningen på bruket. Han växte upp omgiven av en massa kvinnor, storasystrar och mödrar. Det var dom som bestämde hemma, hans farsa hade annat för sej. Det var faktiskt ett slags matriarkat, och för min farsas del ett ganska så förtryckande matriarkat.
Han växte upp i ett slags manshat faktiskt, alla mina fastrar utom en aktade sej väldigt noga för män. Jag vet inte varför faktiskt, men jag tror det fanns nån slags bitter erfarenhet från det tidiga 1900-talet som jag inte vet nåt om, hursomhelst gick detta ut över min farsa och hans självbild. Han hade vad man skulle kunna kalla en ganska dålig självkänsla som man. Mycket skam över sin egen sexuella drift, en idé om att en man innerst inne är en ond varelse.
Allt det där har jag nosat mej fram till genom åren.
Jag skriver inte det här för att provocera feminister eller starta nån slags mini-Knausgårds-skandal (gäsp), jag bara går och funderar på detta i min blåsiga trädgård.
Jag bad norrmannen som la upp filmen med mej när jag ser ut som min mamma att ta bort filmen från Youtube. Det var ju dumt egentligen, ser jag ut så kommer ju alla att se det ändå!
Om jag slutar tvätta håret så kanske det blir bättre. Tycker ni detta är ointressant och självupptaget har ni jävligt rätt. Jag vill bara säja detta att om man är lik Mick Jagger och dessutom blir lite känd så kan man, tror jag, lära sej hur det känns att vara tjej.
Om man till exempel åker trick sent en kväll, (det har jag faktiskt slutat med, för det mesta) så händer det rätt ofta att det kommer fram nån full snubbe och säjer att han beundrar en. Kanske han till och med säjer
– Grabben, du har skön stil!
Om man då inte blir superimponerad över att han tycker att man har skön stil, om man inte sitter och klipper med ögonen och lyssnar på hans litanior om musik och låttexter, så vänder det väldigt snabbt och man får veta att man är en jävla diva och bortskämd kulturjävel. Jag säjer inte att det alltid är så, det är ju trevligt också när folk snackar med en, men jag säjer att det har hänt. Då känner jag mej som jag tror att en tjej känner sej på tricken en lördagskväll.
Just det här villkorade beundrandet, snett uppifrån.
Nu har jag levt med en och samma kvinna i 31 år och ibland är jag fortfarande glödande förälskad. Och i förälskelsens natur ligger en önskan efter att smälta samman, att bli som den man älskar. Så ja, jag tror att jag långsamt håller på att bli som hon. Det är bra, vi behöver alla förändras och smälta ihop med varandra. Sluta vara så rädda om våra identiteter och allt det där vi kallar jag.
För övrigt tror jag vi tvättar håret alldeles för ofta.
