En sån där sommardag.

Jag befinner mig på mitt lilla lantställe och sitter och njuter av en kopp kaffe på en hopfällbar regnbågsfärgad solstol med klämrisk som en kompis skänkt mig.

Lantstället har cirka 700 meter till havet.

I dag vill jag till havet, den drar mig till sig.

Jag ska dit, ja jag längtar till havet och vill svalka mig.

Jag har redan badshortsen på mig där jag sitter, jag reser mig upp lägger ifrån mig kaffekoppen och tar på mig mina ingångna, sköna och utnötta gympadojor och ger mig av.

Jag tar den vackra upptrampade stigen och skogsvägen, en fin och trygg väg många innan mig har tagit och som även jag lärt mig att ta och uppskatta.

Jag hör fåglars kvitter, en bil på avstånd, ett hundskall och kommer till slut fram till den lite större asfalterade cykelvägen som leder till havet och stranden, samtidigt som jag passerar och imponeras av de större och finare strandvillorna. En barnfamilj på cykel svischar förbi, de skrattar och pratar och efter 35 år i Sverige så är det enda jag tänker på; Men herregud lillkillen hade ingen hjälm på sig!?

Slappna av nu Özz, du är på semester, vila nu, säger jag barskt till mig själv.

Jag ser havet och havet ser mig. Det är som att vi bägge blir glada och uppspelta.    

Havet och dess spegelyta gnistrar och pockar på uppmärksamhet och lockar mig med ett dopp denna varma soldag.

Jag är inte en sån som känner på vattnet med tårna först, jag ska i från bryggan och hoppa ner i vattnet med huvudet före och jag gör det.

Svinkallt! Jättekallt. Brrrr. Herregud vad tänkte jag på? Jag försöker hämta andan, kärleken mellan mig och havet är slut för idag men jag vet att jag kommer att komma hit även imorgon, för sån är kärleken, för sån är havet.

Väl hemma plockar jag bort fem fästingar från min kropp.

Medan jag skärrad, äcklad och svärande för mig själv och åt mig själv, desperat och noggrant försöker ta bort och plocka bort dessa blodsugare från min kropp genom att med pincett komma åt deras kropp och knipa åt deras i min hud nedborrade huvuden.

Det tar sin tid samtidigt som jag tänker: Ja ha nu har man väl fått borrelia… eller får hjärnhinneinflammation, typiskt!

Jag min dummer hade försökt gena och ta en ”ny väg” hem från stranden och råkat hamna på en skogsväg som mer eller mindre var som en lite djungel. Där fick jag den korte knubbige kurden försöka gå i högt gräs med både brännässlor, taggiga buskar och ett och annat ungträd som försökte hävda sig i grönskan.

Med soldränkt och saltstänkt bar överkropp gick jag där i vildmarken i mina badshorts som hjälplöst dinglade över och inte nådde ner till att skyla mina bara ben och lår men berömvärt ändå skyddade mina privata områden som tur var. Nog enda gången i livet jag kommer att tänka att en burkini hade varit på sin plats.

Jag hade tänkt att detta var smart, att det var en genväg och att jag skulle komma hem lite snabbare och effektivare och att jag senare på kvällen skulle sitta på min solstol med klämrisk, ta en kall öl och berömma mig själv.

Alltså jag hade tjänat in max två minuter om det hade gått som jag hade velat och planerat om inte om fanns och om det hade varit en vanlig upptrampad skogsväg, men blev i stället försenad fem minuter pga det höga gräset och att det helt enkelt inte ens var någon väg och egentligen en rätt så dum ”väg” att ta…

Jag förlorade även minst en halvtimme till på ångesten och på att leta efter fästingar, duscha, leta igen, duscha och leta igen och hela tiden med den där obehagliga känslan av små insekter krypandes på kroppen.

Och uttrycket ”genvägar är ofta senvägar” örfilade upp mig ett antal gånger samtidigt som den flinade mig rätt i ansiktet medan jag förbannade mig själv över vägvalet jag tidigare hade gjort.

Jag tog ett dumt beslut. Jag tog fel väg.

Imorgon ska jag ta rätt väg både dit och tillbaka.

Vi människor kan ju göra det, ändra oss efter att vi har tagit fel vägval.

Det kan våra samhällen också.

Puss och kram och ha en fin sommar.