Att USA försöker straffa Julian Assange för hans arbete att offentliggöra deras vidriga krigsbrott försöker man kollra bort genom att istället prata om hans personliga brister. Paradoxalt nog behandlas även frågan om hans sexuella övergrepp på samma sätt, som att det egentligen handlar om något annat.
Nyligen hamnade Jan Guillou i blåsväder (igen). Han hade skrivit en krönika som kritiserade den ”islamistgranskande sajten Doku”, och påpekade helt korrekt att de beter sig som fullfjädrade fanatiker. Inte minst ifrågasatte han det faktum att sajtens Sofie Löwenmark gång på gång skriver utifrån påstådd insiderinfo från Säpo. Frågan infinner sig varför enskilda tankesmedjor med tydlig högerlutning favoriseras på detta vis?
Det är förstås synd att Guillou inte kan avhålla sig från sin gamla vanliga raljerande gubbighet, men det är ju knappast det centrala i sammanhanget. Det centrala är istället hur en liten grupp människor inom Försvarshögskolan, finansierade och understödda av Myndigheten för psykologiskt försvar, tillsammans med Doku, Bulletin och diverse opinionsbildare ännu längre ut på högerkanten, tycks vara del av en ganska aggressiv opinionsbildningskampanj.
Uttalat vill de skydda samhället från våldsamma islamister, men i praktiken tycks siktet snarare inställt på organiserade muslimer i största allmänhet, med ett alldeles särskilt fokus på demokratiska och folkbildande krafter. Så snart någon dristar sig till att börja granska dessa opinionsbildare, eller ens kommentera någon av de inblandade aktörerna så mobiliseras regelrätta hatkampanjer.
Vi påmindes om allt dåligt Guillou någonsin gjort, krav ställdes på hans uppdragsgivare att ta avstånd från honom och det sades att hela rikets säkerhet äventyras. Ungefär som den gången han avslöjade IB-affären med andra ord.
Jag får uppleva detta själv, gång på gång, när jag försöker granska samma lilla grupp individer. I samband med att jag delade en text av en docent vid Kings College som kritiserade Magnus Ranstorp, en av de ledande profilerna inom denna grupp, blev jag hotad av en högt uppsatt chef på Försvarshögskolan, vid 22.30 på kvällen. Han menade att de hade underrättelseinfo, att jag skulle ”komma till honom och göra avbön” om jag ville ”rädda mig själv”. Jag visste tydligen att de skulle ”vinna”, menade han, som om min granskning var ett angrepp, och högskolan låg i krig med mig som enskild medborgare. Han hävdade att ej namngivna säkerhetstjänster hade koll på mig, att myndigheten för psykologiskt försvar skulle utreda mig och att jag skulle överlämnas till rättsvårdande instanser. Hot av samma slag men på en helt ny administrativ nivå mot vad jag fått vänja mig vid de senaste åren.
Jag anmälde händelsen till högskolan och nu är utredningen klar. Hans syfte var tydligen ”inte att kränka AA, utan snarare att ’rädda’ hen. Även om (chefen) har stöd i yttrandefrihet, bedöms hens agerande som olämpligt, givet hens roll vid Försvarshögskolan”. Utredningen visade också att chefen var alkoholpåverkad vid tillfället och den disciplinära påföljden blev ett korrigerande samtal.
Det var positivt att händelsen togs på allvar, men de stora frågorna står fortfarande utan svar. Vad är det jag ska räddas ifrån? Och varför har det blivit så oerhört känsligt och kontroversiellt att ens ifrågasätta de ledande antimuslimska debattörerna i Sverige?
Det som skiljer en visselblåsare från många vanliga journalister är ofta att den sanning som förmedlas är särskilt obekväm för makten. Erfarenheten säger att makten alltid kommer att ta till sina vanliga metoder för att få sakfrågan att träda i skymundan. Karaktärsmord, uthängning och regelrätta hot ingår i maktens arsenal. Det är ännu ett skäl till att visselblåsarens roll måste värnas, särskilt i en öppen demokrati. När grupper med liten makt varnar för missförhållanden i samhället, håll utkik på vilka som lyssnar, utreder och lyfter frågan – och vilka som genast angriper visselblåsaren.
