De finns kvar i en låda i föräldrahemmet och det är rätt gulligt. Mina enkla raka dockkjolar och storasysters mer avancerade outfits, höga stövlar av en gammal vaxduk, blusar med spetstkrage, baddräkter, badrock, härliga festklänningar…

Vi hade ju sett hur mamma sydde våra kläder, lagade och sydde om. Varje knapp, varje dragkedja, varje bit resår sprättades loss i det som var så uttjänt att det blev matt-trasor som hon och mormor vävde.

Länge hade jag med mig barnets sömnadsglädje. Sydde eget. Sydde om. Ungefär som Marie Teike berättar om i veckans reportage. Men någonstans längs vägen i livet har den där sömnadsglädjen mattats av. Så mycket annat som stjäl tiden. Samtidigt så enkelt och billigt att i stället köpa nyproducerat.

Men när jag skrivit veckans reportage om kläder, mode och textilbranschens baksida inser jag – det vi alla nog redan vetat länge – att kläder som kan verka billiga faktiskt inte är det. De kostar för miljön, i tillverkning, transporter och avfall. En lastbil avfall i sekunden. Ganska absurt!

Jag pratar med en vän som länge varit storkonsument av nya kläder, men som helt brutit mönstret: ”Jag kan använda vad jag har. Det känns faktiskt sunkigt att köpa nytt.”

Ja, kanske är sunkigt ett bra ord?

Begagnat är fräscht, nytt är sunkigt.

Hemma igen efter besöket på Remake-ateljén, dammar jag av min symaskin. Klipper rutor av tygstuvar som blivit liggande, bestämmer mig för att sy ett kviltat överkast. 

Och faktiskt hittar jag barnets glädje. Får idéer om att sy om gamla kläder.

Kan jag också, som min vän, bryta mönstret? 

På väg till jobbet dras ögonen mot fantastiska reor på coola skor och plagg, men jag vänder bort blicken. Tänker på Marie Teikes ord om att stå emot pirret av adrenalinpåslag. Upprepar för mig själv ledordet: Sunkigt!