Tommy Lundberg, forskare på Karolinska institutet i Stockholm, har studerat transkvinnor inom idrotten och kommit fram till att det är omöjligt att balansera rättvisa och inkludering i sporter där genomgången manlig pubertet innebär fördelar i styrka och muskelmassa.
Hittills har de flesta idrottsklubbar tillämpat IOK:s (Internationella Olympiska Kommitténs) regelverk, som säger att transkvinnor får ha testosteronvärden på upp till 10 nanomol per liter blod. Gränsvärdet ska ha hållits under minst ett år för att få tävla i damklassen. Detta är att jämföra med biologiskt födda kvinnor som vanligtvis inte överstiger två nanomol per liter.
”Effekterna från (hormon)behandlingen är ganska marginell på tolv månader. Vi pratar om en femprocentig minskning i muskelmassa och skulle man implementera intensiv styrketräning under den tiden skulle man antagligen kunna minimera det ytterligare”, menar Tommy Lundberg i en artikel för svenska Yle.
Alltså finns det tillräckligt med forskning för att slå fast att skillnaden i muskelmassa, mellan biologiskt födda män och kvinnor, inte raderas ut med nuvarande regler, enligt Lundberg.
I förra veckan fattade internationella simförbundet beslutet att transkvinnor som genomgått manlig pubertet inte får tävla i damklassen längre. I stället ska man se över en tredje, öppen kategori. Beslutet har tagits emot med lättnad av många, men också med viss uppgivenhet av dem som jobbar för breddad inkludering.
Hos mig väcks frågan om vad organisationerna ska göra i stället för att motivera transpersoner, en grupp som rör på sig betydligt mindre än övriga befolkningen, att fortsätta sporta.
Det väcks också en sympati för idrottare som amerikanska Lia Thomas, som i en intervju med Good Morning America nyligen berättade att hon vill transitionera för att må bra och simma för att det är vad hon älskar.
Thomas har blivit rättmätigt ifrågasatt för sitt deltagande i collegemästerskapen, där hon slog rekordet för 200 meter frisim i damklassen, trots att hon tidigare tävlat som man och då hamnat på plats 554.
Individen Thomas är lätt att förstå, hon vill leva och verka som sig själv. Men i ljuset av hennes tidigare placeringar och den uppenbara orättvisan gentemot tjejerna hon tävlar emot, blir segerbilderna från medaljutdelningarna närmast komiska. Kejsaren är i sanning naken!
Som transkvinna själv börjar jag tänka på hur jag föreställde mig livet före transitionen och hur jag nu, mer än tjugo år senare, upplever det. Jag blev aldrig en kvinna som alla andra, trans-skapet kommer alltid finnas där. Det är vackert, men också ensamt. Och en viss ensamhet måste man vänja sig vid om man väljer den här vägen. Inte för att människor är elaka och hatiska, utan för att modifieringen av kroppen skapar en tredje könskategori som de allra flesta aldrig behöver möta konsekvenserna av. Det är ensamt. Funderar du på att göra en korrigering bör du ta med det i beräkningarna.
Biologin kan manipuleras på ytan, men aldrig ändras i grunden. Det betyder inte att du är manlig eller kvinnlig ”under masken”, bara att det uppstår problem som är svåra att förutse innan du träder in i den unika transerfarenheten. Det ska omgivningen ha respekt för, men det innebär inte att en annan, större grupp ska vika ned sig för att förverkliga våra drömmar. Som i fallet med Lia Thomas.
Det som bör hända nu är inte att idrottsorganisationerna bara släpper frågan om inkludering av transpersoner. De bör snarare intensifiera den. Låt oss mejsla fram nya förslag på hur idrotten på allvar ska kunna finnas till för alla.
