När den lugnande medicinen verkat frågar jag henne vad som är normalt och hon fantiserar friskt om en kvinna i normallängd, som går till sitt halvtråkiga arbete och aldrig blir kallad hora eller fitta av sina manliga kollegor. Den här fantasikvinnan ser heller aldrig tidningsrubrikerna vid kassan i matbutiken. Varken bantningstipsen, att Angelina Jolie och Brad Pitt har kris i äktenskapet eller att världens skattesmitare lurat skiten ur alla.
Den här kvinnan – vi kan kalla henne för Norm – reagerar inte på information, nyheter eller människor omkring sig, utan går på sina taxklackade skor hem till sin mysigt inredda lägenhet, äter sin rawfood och dricker sitt ekologiska kaffe innan hon somnar framför How I met your mother på 6:an dit inga nyheter når. Månne drömmer Norm ibland om att skaffa en ny partner och barn, men så inser hon att framtiden suger för det stackars barnet och män är inte att lita på. Norm går till gymmet och blir inte sextrakasserad där heller. Norm bedriver dock en illegal droghandel med antidepressiva och sömnmedel tillsammans med grannfrun. De byter piller istället för socker till sockerkakan. Ingen av dem ifrågasätter varför.
Jag bestämmer mig för att bli Norm – drömkvinnan med det perfekta livet – och går utan dåligt samvete förbi tiggaren utanför sjukhuset. Jag noterade att bensinföretaget Preem satsar på miljön genom att ha chiafrön i sin billiga korv. Olyckligtvis passerar jag en radio där reportern försöker ge en helhetsbild av Panamaskandalen och hur den påverkar Sverige. Eftersom jag redan på den tiden jag inte var Norm konstaterade att den skoningslösa kapitalismen styr världen, så rycker jag på axlarna.
Helt normativt.
Efter ungefär en timme får jag Normångest och letar efter något att förhålla mig till, bryta mot, ta avstånd ifrån eller identifiera mig med. Tillhör jag en grupp av tolkningsföreträdare som uppehåller mig vid vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel istället för att starta en strejk eller organisera en aktion? Låter jag många halvdana normer samexistera i valfrihetens anda för att jag både före och under mitt karaktärsbyte är ett offer för en ansiktslös världsmarknad? Vem styr mitt liv? Vem skriver lagarna, de jag på inga villkor får bryta mot? Hur långt kan man komma med humor? Jag menar – jag kunde under mitt ickenormativa liv skratta hejdlöst åt kostymnissar som springer benen av sig för att inte bli avslöjade med byxorna nere och med tjyvade sedelbuntar i nävarna, som hoppar av upphetsning när aktierna går upp eller ner, som pöser över alla gränser i sin självgodhet när de bortförklarar vinstmaximering och varsel i teverutan med att SHIT HAPPENS.
Jag föraktar dem, ändå styr de mitt liv. Jag njuter av att se dem hålla upp jackan framför ansiktet när de skyddade av svartklädda vakter smiter in i en lyxbil och kör iväg. Förvåningen i deras ansikte, svetten i deras pannor, det lilla slaka könet i fullt blixtljus.
Jag undrar: Vad driver dem? Att få mammas kärlek? Pappas bekräftelse? Att leka Gud i ett par år? Girighet är en dödssynd, hybris likaså. Om en unge åker dit för att ha snott en mobiltelefon från sin kompis blir det utredning, föräldrasamtal och förmodligen en diagnos – personlighetsstörning. Bortförklaringar gills inte. Empatilöshet kallas antisocial personlighetsstörning för oss på golvet.
Det är en gastkramande identitetskris i mitt nya jag som Norm och som jag kommer ur den genom att ta en selfie på mig själv och en cool graffitimålning (FUCK EVERYTHING) som jag skickar ut både på Facebook och Instagram.
Fast besluten om att fortsätta mitt nya liv som Norm bryr jag mig inte om barnen som slåss på skolgården, sliter inte cigaretten ur handen på en 12-åring och skriker inte besinningslöst åt min kollega som tycker att ”nu måste de jävlarna ut ur landet” (jävlarna är de 17 000 människor som är i Skåne utan asyl). Det finns inte en chans att jag ifrågasätter angiverisystemet, eller att jag går in på Migrationsverket och ber om att få prata med den person som nyss ringt mig och bett mig ”göra en bedömning” om en viss pojke är 17 år eller 19 år.
Inte en chans. Jag fortsätter vara normal.
Jag rättar en flyktingpojkes novell om övergrepp grammatiskt och kommenterar inte innehållet. En pytteliten tanke om att gå till vårdcentralen och gnälla mig till en lobotomering svävar förbi, det är inte lätt att flyta med. Jag går på styrelsemöte och lyssnar på en föreläsning om att några sjukhus måste säljas till den privata marknaden eftersom landstinget blöder pengar. Vi måste också komma tillrätta med de allt högre sjukskrivningstalen.
Jag skriver ner ett citat av filosofen Jean-Francois Lyotard. ”Den samtida kapitalismen åstadkommer inte en universell berättelse, den försöker skapa en världsmarknad”, i mitt anteckningsblock, som jag sedan kastar i pappersåtervinningen.
Innan John Blunds ankomst sms:ar jag min väninna och säger att det inte finns något som är normalt.
