Tidigare under kvällen har jag fått ett sms från min bästa vän. Hon skriver ”Happy full strawberry moon!” och sedan att jag ska tanka mina kristaller i månskenet.

För bara ett år sedan hade det antingen varit ett skämt, eller så hade jag skrattat åt henne.

Astrologi och allmän häxkraft har blivit knasigt populärt. Kombinationen av det extremt sekulariserade 2000-talet, den kollektiva existensiella oron och en törst efter tröst gör att så många söker svar bland stjärnorna, månen och planeterna. Podden ”Häxtimmen” är en mysig inblick i det populär-ockulta, en pedagogisk inkörsport till astrologins oändliga värld. På vårens Lana Del Rey-album deklarerar hon att ”my moon is in Leo my Cancer is sun” redan i titelspåret. Och klädbutiken Dolls Kill säljer framgångsrikt kollektioner döpta och stöpta efter det aktuella stjärntecknet.

Jag är först mest estetiskt influerad, den nya erans new age har stark inverkan på både min stil och inredning. Men pandemin ritar om vardagen, hälsan, ekonomin, relationerna, världen. Nordamerika smälter i hettan. Centraleuropa tas sakta men säkert över av auktoritära högernationalister, Medelhavet ligger kvar som en grav mellan krig och säkerhet. Nära och kära åker ut och in på sjukhus.

Så även jag börjar snegla mot stjärnornas kompass.

I början av juni läser min bästis högt ur boken ”Astro Poets – din guide till Zodiaken”, och långsamt börjar vi klura ut hur allt fungerar. I skuggan av den starka junisolen inser vi att det inte bara handlar om att planeterna fått den orimliga rollen att ge de svar ingen politiker längre gör, utan om att astrologin också befäster våra identiteter nu när de är som mest flytande; jag är tvilling, alltså finns jag.

Veckor senare kör jag bil norrut under blixtar och dunder. Radion spelar ”Häxmorden”, en ny P1-serie om de åtta år under 1600-talet då hundratals oskyldiga kvinnor brändes på bål, sanktionerat av staten och kyrkan. De berättar om bålberget där en sten rests med inskriptionen ”Här brann häxbål 1675. Män dömde, kvinnor dog. Tidens tro drabbar människan”.

Det finns något djupare här.

Astrologin, den mörka magin och hela häxigheten är kvinnans domän. Det är lätt att avfärda som opium för kvinnofolket, en distraktion från realiteten. Blåkulla kostade kvinnor livet, barn sina mammor. Men kanske erbjöd häxeri – precis som astrologin – också ett alternativt och eget rum, och i det ett oundvikligt motstånd.

Idag ett nedärvt brännsår i våra kroppar, som tidlösa orättvisor river upp så det blöder igen. Ett kollektivt inre bål som kvävs men antänds igen och igen. Och igen.

Jag gnider mina månljus-laddade ”kristaller” i handen och rycker på axlarna. ”Whatever works”.