Internettet, speciellt Facebook. Och Twitter. Man blir så blind och världen kan bli så liten när man twittrar. Man blir upprörd över nåt troll. Nån som på utbildade Sverigedemokraters vis önskar en bra dag samtidigt som han antyder att han vill skada en fysiskt.

Det kan vara så otroligt skönt att faktiskt bara stänga av det där flödet, och då ser man att mycket av det som händer i internetflödet är så litet och så hittepå.

Det kan vara bra att gå längs en strand och lyssna på måsarna och känna vinden mot kroppen. Förstå, med sin egen hud, att man är här. Och att det är en lycklig och väldigt tillfällig slump att man är det.

Jag tror, precis som min ärade kollega Göran Greider här på tidningen, att man blir lurad av Sverigedemokraterna. Det kommer utspel på utspel, det ena mer groteskt än det andra, och man tittar på sitt Twitterflöde och så säjer man ”amen vafaaan” och så skriver man nåt och då reagerar alla dessa dygnet-runt-nätaktiva troll och så är det igång.

Så värdelöst.

Meningslösa strider om ord. Jag blir så jävla trött.

Min senaste internetstrid handlade precis om det, Trollmor själv hade skrivit i Dagens Nyheter om att varför protesterar inte Sundström när nån som sagt ”neger” i tv inte får vara med? Han protesterade ju när den hemske Sebbe Staxx inte skulle få spela på Peace and love förra året. Ja, ni fattar. Hon tyckte alltså att om jag åberopade yttrandefrihet för Sebbe Staxx måste det även gälla att få säja ”neger”.

Jag blir så trött.

Jag satte mej motvilligt in i vad det handlade om, skrev ett svar till DN som dom givetvis inte tog in, men medan jag satt och skrev, skummande av vrede, så slog det mej: ”Vafan är detta för pseudotjafs man håller på med?” Käfta med en människa som jag ändå aldrig kommer att bli överens om nånting med, och dessutom om nåt så flyktigt och undflyende som ord.

Jag tycker att vi i vänstern ibland är så jävla fel ute när vi vill banna ord. Självklart ska man inte kränka folk med nedsättande epitet, och hets mot folkgrupp är ju faktiskt förbjudet, men jag blir mer och mer tveksam till det här svartlistandet av ord.

Dom som verkligen vill att folk från Afrika ska ha det sämre för att dom är från Afrika kan lätt switcha till kostym och slips, gå på en intern partikurs i vett och etikett så att dom uttrycker samma åsikter på ett lite finare sätt.

Kampen om ords betydelse får en exkluderande effekt på människor, dom som inte hänger med i den twittrande medelklassens språkbruk (där man ber folk suga sej själv genom att säja ”Ha en bra dag”) gör omedelbart bort sej genom att inte använda ord som är korrekta. Dom korrekta orden kommer också snart att bli besudlade av underliggande rasism och kvinnohat. Då är det dags att använda ett nytt ord, fast med samma hatiska betydelse. Är man då en smart högertwittrare byter man genast ut ordet och fortsätter att hetsa mot förortsbor, utbrända och flyktingar.

Allt detta har SD:s officiella representanter lärt sej för länge sen, och det är dom som är huvudfaran idag. Inte nån packad snubbe utanför bolaget i Säter som skriker ”blatte” åt en fransk turist.

Just ord som är förbjudna har jag alltid varit jävligt sugen på att använda, kalla det Tourettes syndrom om du vill, jag tror inte på slikt. Det finns en massa ord att störa sej på. I min bransch har det till exempel blivit vanligt att man snackar om att en artist ska leverera, alltså ”Gud vad Thåström levererar”.

Det stör mej som fan. Han levererar fan inte, han lirar, han är, han är ju bäst och det är fan ingen pizza som kommer ur högtalarna! Jag har också kamrater som säjer att han äger. Det tycker jag också låter jävligt sunkigt. Fan vad han ägde publiken. Sånt skulle jag vilja bråka om.

Äga, leverera och entreprenör är för mej väldigt fula ord. Och jag tycker det är intressant att fundera över ords betydelse, varför det amerikanska oskicket att använda ordet ”fuck” i aggressiv betydelse har vunnit sånt totalt herravälde över Dagens Ungdom. To get fucked är alltså ingen trevlig upplevelse?

Så där kan jag hålla på, men jag tiger för det mesta, och det är för att kunna prata om väsentligheter utan att bli klassad som en petimeternisse. Jag vill inte kränka nån, just nu i alla fall, så jag tänker inte skriva nåt sånt ord, men ibland tycker jag det finns en slags löjlig magistervibb över att vårda språket och att märka ord.

Och, jag tror som Greider att vi måste börja snacka om väsentligheter istället för att bara reagera på nya fascistiska utspel av en massa idioter.

Jag återkommer med några förslag till agenda.