Det är min första lediga helg efter semestern. Jag lånar min kompis hyrda landställe en timme utanför Stockholm. Lånar en annan väns bil. Plockar svamp. Springer. Tänker att jag ska skriva. Tänker att jag ska läsa ett par vetenskapliga artiklar jag skrev ut under ett nattpass för ett par veckor sedan. Men i stället letar jag igenom bokhögen som Maria staplat bredvid sängen. En bok om sexuellt våld jag redan läst. Flera böcker av Vilhelm Moberg som jag tänker att jag borde vilja läsa. Och så, Tom Malmquist bok I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag läser de första 200 sidorna samma kväll. De rör mig. Delvis för att sorg och förlust alltid är speciellt att vidröra. Ibland känns det som om vi lever i en ständig beröringsskräck inför svärtan i livet. Bokens huvudperson får höra från andra som också förlorat någon eller själva blivit allvarligt sjuka, hur vissa som tidigare varit nära försvinner, eftersom de inte verkar stå ut med att möta den bottenlösa sorgen.
Men det är egentligen inte det som drabbar mig. Utan sättet jag får se mig själv utifrån. Beskrivningen av sjukvården. Av oss. Av mig. Inte mig som i jag. Men av mig som ett i raden av ansikten, händer eller kroppar som passerar i sjukhussalen. Som tvättar den människa som nyligen klarat sig helt själv, som kopplar droppen för att försöka återskapa kroppens balans, som lämnar förklaringar som bara räcker halvvägs och som fattar beslut som för den anhöriga eller den sjuka känns obegripbara och orimliga.
Det är svårt att titta på sig själv med andras ögon. Men mer än svårt så är det nyttigt.
När jag lägger boken ifrån mig och ska sova tänker jag på den interna hemsidan på sjukhuset jag arbetar på. Där publiceras små hälsningar under rubriken "veckans ros". Ofta är det vi i personalen som skickar till varandra. Men ibland kommer också hälsningar från patienter. Som tackar för vänligt bemötande, eller för omsorg i deras älskades sista tid i livet, eller för att de själva fortfarande har livet i behåll. Ofta innehåller också det en mening eller två som börjar med "trots". Patienter som skriver och tackar för att någon såg dem, trots att de märkte att sjuksköterskan eller läkaren eller undersköterskan också hade så många andra att se. Trotset skaver.
Är det något som kan få empati att försvinna, är det att inte ha tid att vara empatisk.
Jag vill inte bli sådan.
Ändå sitter minnen kvar. Hur frustrationen växer när oroliga anhöriga undrar för femte gången om inte läkaren kommer snart och mitt enda svar förblir "så snart hen kan" eftersom det är allt jag vet. Hur stickrädda patienter en tidig morgon tvingas forceras igenom provtagningen eftersom tio andra människors prover också måste hinna skickas till labb innan ronden startar. Hur pressade makar frågar efter platser på rätt specialistklinik för den de älskar och det fortfarande är överbelagt och hur svårt det är att för femte eller tionde gången på en vecka säga "jag förstår att det är jobbigt att vänta" på ett sätt som visar att jag verkligen förstår det. För ibland måste en stänga av hur svårt det är. Annars skulle vi aldrig stå ut.
Jag tänker på hur viktigt samtalet om det svåra är. Om förlusten och sorgen. Men också om att stå bredvid.
Jag tror vi i vården skulle kunna bli bättre på det. Att möta. Framför allt om vi fick tid eller tog oss tid att bli speglade, både av varandra men också av er andra. Ni som möter oss i samma stund som ni också möter sorgen.
