Inget av det här kommer någonsin bli vårt.” Orden skar genom mitt hjärta för de kom från en av Sveriges mest ihärdiga människorättsaktivister som aldrig ger upp kampen och som i sig symboliserar handlingskraft och möjligheten till förändring. Jag ville inte tro att hon menade det, jag vill fortfarande inte tro det, men jag förstod precis vad hon menade. Hon hade just blivit påhoppad och rasistiskt trakasserad på öppen gata, hon hade blivit påmind om hur illa det är i vårt land just nu, hur långt kvar vi har att kämpa innan vi ens kan rucka på den normaliserade rasismen. Och under hela veckan som gick efter det hörde jag inget från politikerna som tydde på att hon hade fel. Istället ekade hennes ord i mitt huvud varje gång en partiledare strålade mot publiken medan hen hyllade demokratins fäste i Almedalen, varje gång polisen sa åt en motdemonstrant att en får skylla sig själv när nazister står och filmar.

Jag har tänkt mycket på allt som hände den veckan i Almedalen. Mycket klokt och viktigt har redan sagts, Nabila Abdul Fattahs text här i Dagens ETC sammanfattar det bra. Polisen och de stora nyhetsbolagen ger förstås en helt annan bild. Det var surrealistiskt att efter ha överlevt något som kan liknas vid Flugornas herre med nazist-tema, komma hem till polisens självbelåtna kommentarer om deras insatser under ”en lugn vecka”. Att komma hem till folks förvåning över våra berättelser. De hade läst att ”mycket antirasism fått utrymme där”. Den så kallade antirasism som uppmärksammades i media var vaga ställningstaganden som partiledarna krystade fram i röstfiskande tal. Inte en enda politisk åtgärd lyftes för att bekämpa strukturell rasism, inte ett enda förslag på hur vi kan sparka ut rasisterna från riksdagen.

Det här påminde mig om något väldigt problematiskt, nämligen att vi antirasister har tagit på oss jobbet som politikernas förlängda valaffischer. Det är ett obetalt och slitigt jobb, som tjänar just politikerna och inte oss som utsätts för rasism dagligen. När politiker nöjer sig med att säga att de är ”mot rasism” utan att bedriva en politik som på något sätt motarbetar de rasistiska strukturerna i samhället, när vi likt ambassadörer i diverse kampanjer vädjar till alla att rösta på dem istället för rasisterna, så gör vi deras arbete och vi ger dem röster som de inte alltid har förtjänat. Självklart är det fortfarande viktigt att till varje pris rösta bort rasisterna ur riksdagen, men jag tycker också att vi ska bli bättre på att kräva av våra politiker att de levererar politiska åtgärder mot strukturell rasism.
Det är dags nu. Kvinnorörelsen i Sverige har åstadkommit reformer och jämställdhetspolitiska åtgärder för att den krävt av våra politiker att genomföra dem. Det är hög tid för oss att kräva en tydlig antirasistisk politik, en politik som visar att vi har fel när vi uppgivet ser oss omkring och säger, ”inget av det här kommer någonsin bli vårt”.

Talen under Almedalen riktade sig till en vit publik. Ställningstagandena mot rasism var för dem som vill ta sig för bröstet och känna sig stolta över att de minsann inte heller är rasister, inte för de som drabbas av rasismen och aldrig slutar drabbas av den hur mycket politiker än säger att den är fel. Hur många fula ballonger med texten ”Öppenhet och mångfald” olika organisationer än skickar upp i luften, hur mycket vinstdrivande företag än profiterar på fejkade antirasistiska budskap, så kommer vi fortsätta att utsättas för rasism.
Jag tänker därför avsäga mig jobbet som politikernas ambassadör för rasifierade. För efter att ha upplevt nazistveckan i Almedalen har jag lärt mig att politikerna aldrig någonsin kommer att föra en antirasistisk politik så länge vi nöjer oss med uttalanden om att det är trevligt med mångkultur eller att invandrare genererar pengar till landet. Jag har insett, på en helt ny nivå, vikten av att få dem att fatta de måste förtjäna våra röster och att det under inga omständigheter är tillräckligt att ta avstånd från rasism. Vi måste få politiker att agera, och jag måste bevisa för min vän att hon hade fel och att hon har rätt alla andra gånger. Allt det här är redan vårt och det är vårt ansvar att förändra det till det bättre.