Meningen hänger i luften några sekunder. Innan jag frågar hur det känns. Jag vet egentligen inte vart frågan riktar sig. Om jag syftar på känslan att vara gravid, om jag menar hur det känns att ha bestämt sig för att göra abort. Om jag undrar hur det känns att prata om det. 

Hon börjar i alla fall berätta hur det känns att prata om det. Om att det, trots att vi båda tillhört en aborträttsrörelse, finns ett motstånd att säga orden högt. Om att det skapar en spänning i en, och om att det skapar en sekund av tystnad. 

Det händer något när vi pratar om oss själva. Hon säger att stigmat känns i kroppen. Om hur tydligt det är att det inte förväntas att sägas högt. Ändå har hon bara bra erfarenheter av att berätta. Alla hennes vänner har varit snälla, stöttande och erbjudit stöd om hon skulle vilja. Ändå finns det en tvekan inför varje gång orden ska sägas högt. 

”Jag är gravid. Och jag ska göra abort.”

Jag har jobbat med gynekologi och därmed aborter i flera år. Och jag märker hur jag går in i en yrkesroll vid köksbordet. Berättar om olika behandlingssätt och undrar över vilket datum hon har bokat hos läkaren. 

Och så kommer vi tillbaka till stigmat. Jag säger att det känns som om abort är en erfarenhet som så många av mina patienter har, men som så få ges utrymme att berätta om någon annanstans än hos oss i sjukvården. Om ens där. 

Jag funderar över alla hundratals patienter jag mött. Och inser att det måste vara en av de allra vanligaste delarna i kvinnors sjukvårdshistoria. 

Vi pratar om att det gör något med oss. Att det är en erfarenhet som du förväntas sköta på egen hand. Och att det blir ett hinder att ta sig över, även för den som under hela sitt vuxna liv tagit politisk strid för rätten till just abort. 

När jag kommer hem på kvällen googlar jag. Varannan kvinna i Sverige avbryter någon gång en graviditet. Det är alltså en extremt vanlig anledning att söka vård.  Och det är en erfarenhet som påverkar oss helt olika. För en del, ett enkelt beslut att fatta. För andra, långt mer komplicerat och smärtsamt. För en del, en okomplicerad behandling i hemmet. För andra, ett beslut som kräver sjukhusvård och operation. 

Jag tänker att min vän är modig. Som låter meningen hänga i luften en sekund, och litar på att vi andra kan ta emot den. 

Men jag tänker att det är sorgligt att vi efter fyrtio år med rätt att bestämma över våra egna kroppar, fortfarande känner hur vi behöver ta sats.