Det är svårt att veta vad det egentligen gör med oss. Vad vi kunde varit i en värld utan förtryck. Hur vi hade blomstrat utan rädslan. Vi är olika och har helt olika möjligheter till att få och söka hjälp, stöd och skydd. Men vi lever alla med olika grader och uttryck av samma utsatthet. Den tar aldrig slut, vi tvingas ständigt leva med och parera hotet som kommer med att vara kvinna. Ring polisen, säger dom. Som om rätten kan hantera vårt beskurna livsutrymme. Anmäl hit och anmäl dit. Som om det kan ta bort det som redan hänt. Som om polisen inte var en del av allt det som är ruttet.

Jag läser Dejemyrs och Bjurwalds bok ”Gärningsmannen är polis” om övergrepp inom den svenska kåren. Den är kryddad med floskler om att polisen är ”demokratins väktare” och dylik bullshit. Det kan man ju tänka olika om men när jag läser hur Anja gråter och ber gruppchefen sluta när han våldtar henne på stationens toalett så är hon inte snut utan en syster. En kvinna, rädd och förnedrad, som så många av oss varit, blivit, är. Jag är feminist för att hennes ångest också är min, den får mig att må illa och sovrumsväggarna att krypa närmare. Jag måste låta marskvällens kalla luft strömma in genom vidöppna fönster en stund, innan jag kan läsa vidare.

Jag är feminist för att jag ser det. Det systematiska våld som utövas av män, mot kvinnor. Som en smutsig hinna över tillvaron är det ständigt närvarande. Om inte direkt utfört så antingen sanktionerat eller ignorerat av ”demokratis väktare” - det statliga våldsmonopolet, rättsstater och arméer runt i världen. Hur gärna jag ibland än önskar det kan jag inte blunda för världen där sexuella övergrepp sker i enorm omfattning, där kvinnor och småflickor säljs, där mammor kämpar för att skydda sina barn från förövarfarsor, där kvinnor dräneras och bleknar bort i relationer, där småtjejer sitter på SiS för att de inte kunnat freda sig från vuxna män och där våldtäktsmän byter bilder på sina bedrifter med varann.

Jag är feminist för att jag helt förstår den dynamik som får Anja att gå in på toaletten, småbrudar att söka gubbar och fruar att stanna kvar. Det finns en sån grymhet i hur vi groomas, straffas, skräms och skäms. I hur vi älskar männen och söker deras kärlek. Att våldet finns skriver nästan alla under på, ändå finns det sällan några gärningsmän. Där finns istället tusen undantagsomständigheter, omtolkningar, omförhandlingar när verkligheten knackar på. Det är så jävla sorgligt hur offret nästan alltid tvivlar, för att hon tror så gott om männen och så lite om sig själv. Hur förtryck när det vänds inåt blir till självförakt.

Jag är feminist för att jag måste. Det räddar mig från misströstan och håller hoppet uppe. Feminismen räddade mitt tonårsjag från galenskapen. En dag hittade jag böcker, som sa att allt jag såg och kände var på riktigt. Jag såg kvinnorna omkring mig, och märkte snart hur vi alla bar på liknande berättelser. Jag är feminist för att jag är en kvinna som andra kvinnor berättar saker för.

Jag hade ihop det med en sjuksköterska. En kväll efter att det kommit in en våldtagen kvinna till akuten sa han att han inte fattade hur jag orkade med mitt jobb. Då mötte jag dagligen våldtagna och misshandlade kvinnor på den jour där jag jobbade. Jag svarade honom det jag innerligt tror: Feministerna orkar för att de älskar kvinnor mer än vad de hatar män.

Jag är feminist för att jag vill vara den kvinna som jag själv behöver. En som kan säga att trots allt mörker så är livet värt att leva. Man kan älska, man kan läka, man kan gå vidare med ryggen rak. Varken förstörd, för evigt bruten, avstängd eller iskall. Hel. En dag blir det lättare igen och tills dess finns systerskapets styrka. Vi finns här och vi tror dig. Sjuksköterskan försvann, och jag fann en like i hans ex.

Det är min stora sorg i livet, hur denna värld föraktar kvinnan. Av kärlek och av solidaritet är jag feminist i själ och hjärta, i en värld som ofta verkar sakna båda. Jag är kvinna och jag är feminist för att jag vet vad det är att vilja ha sitt liv tillbaka.