Otaliga är nämligen de tillfällen där saker som står på min att-göra-lista inte blir av. Som till exempel när vårt gamla hus i Stockholm var sålt och den nye ägaren stod där och jag räckte över en dekorlist som stått i källaren i sju år. 

– Den ska sitta där, förklarade jag och pekade ut den hörna där listen skulle pryda sin plats. 

Och jag tycker, om jag får vara lite skrytsam, att det ändå var rätt rakryggat av mig att lämna över den, när jag faktiskt kunde gjort det mycket enkelt för mig genom att knäcka den mot knät och låtsats att den aldrig hade funnits. 

Men kanske handlar min oförmåga bara om att jag i för hög grad gjort flykten till en överlevnadsstrategi. När jag står inför något jobbigt har jag alltid givit mig möjligheten att dra mig ur. Jag ogillar dörrar som är helt stängda. Jag behöver inte stå på scen i morgon. Jag kan sätta mig på en buss till Kiruna. Ett sätt att aldrig vara tvungen utan i stället leta rätt på de positiva drivkrafterna. Och jag behöver nästan aldrig använda utvägarna. Bara veta att de finns och få bekräftat att det är jag själv som bestämmer.

Nu har jag inte alltid svårt att få grejer ur händerna. När det handlar om konst och kultur och min egen verksamhet är det inga som helst problem. Då kan jag lägga ner allt jag har och lite till. Jag vet att det låter pretentiöst men det är icke desto mindre sant…tyvärr.  Man skulle helt enkelt kunna påstå att jag är lat men det låter så trist. Och de politiskt korrekta brukar ju alltid försvara varje människas okränkbara rätt att rättfärdiga sina drivkrafter och böjelser så länge de håller sig inom rimliga gränser. Varför skulle det inte gälla mig?

Utelampan Orust och jag blänger naturligtvis fortfarande på varandra.

Seinävalaisin peltrungolla ja kirkkaalla lasikuvulla står det på sidan av lådan den ligger i. Det är finska. Och även om lampdjäveln aldrig kommer upp så har jag snart lärt mig utantill vad väggarmatur med stomme av plåt och kupa av klarglas heter på åtta olika europeiska språk.

Alltifrån italienskans doftande diftonger via danskans grötiga glosor till finskans karga konsonanter. Små resor ut i världen medan gröten kallnar. Sprickor i fasaden som man kan kika ut igenom innan dagen tagit form. 

Men jag förstår så klart att det är vuxet att göra klart grejer. Att inte låta sig ledas bort på väg till verktygslådan. Men jag tycks nu en gång för alla besitta en överdådig talang för flyktkonsten. Och man ska ju göra det man är bra på. Eller hur? Och som en tillsynes obelastad man går jag nu omkring på stadens gator som om jag egentligen inte alls borde vara hemma och frenetiskt kasta mig över alla väntande vardagssysslor. 

Och jag kan skönja någon sorts förskjutning i belöningssystemet där tillfredställelsen över en utförd syssla bara marginellt överträffar den känsla jag erfar av att smita undan densamma. Och det fina med det är att medan jag bara kan sätta upp lampan en gång, och känna mig lite nöjd, kan jag smita hur många gånger som helst.