Det är en solstrålande måndagmorgon i september. 2016. Sitter på Massproduktions kontor i Sidsjö med vitt brus i skallen. Tittar ut genom fönstret och betraktar björkarnas gulnande löv och funderar med lätt panik om någon verkligen kan vara intresserad av att läsa om att jag är så ytterst tacksam över att nu, när jag är 50+, så har liksom livet rätat upp sig. Hamnat på jämn räls. Jag har knappt någonting kvar som skaver längre.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag har lyckats kränga av mig ryggsäcken som varit fullpackad med ihärdigt insamlade och sparade misstag, skuld och skam och ångesten som har legat som skivstänger där.
Jag har nu slängt den åt helvete.
Det är dock ingen garanti för att jag inte letar upp den och drar på mig den igen för att återigen fylla den med skadade relationer och svikna löften. Men jag kommer att slippa det om jag inte avviker från vägen och rusar in i skogen som är full av drakar igen. Jag må låta kryptisk. En del av er vet vad jag menar. Några får fundera på det kanske.
Jag var i Berlin i nästan en vecka för en kort tid sedan. För första gången. Märkligt nog. Även i Deutzen, intill Leipzig och Łód i Polen.
Berlin var en omtumlande upplevelse. Atmosfären var så annorlunda någon annan stad jag besökt. Tillåtande. På något mystiskt vis. Den alternativa kulturen kändes så oerhört mycket mer accepterad och respekterad. Jag vet inte om det verkligen är så. Men känslan var sådan.
Street Art-kulturen sammansmält och sammanfogad med den alternativa musikkulturen. Nyfikenheten. Kommunikationen. Experimenterandet. Kärvheten i kombination med värmen. Det tysta larmet.
Ja, ni hör ju. Blev verkligen förtjust i staden och mötena med människorna där. Gatumusikerna. Eldrören på klubbarnas tak. Wooosh! Herregud! Sverige tycktes plötsligt så jävla ängsligt. På flera plan. ”Är jag tillräckligt fräck om jag gillar det här eller?” Navelluddsplockande.
Nu var jag inte där på någon turistresa, utan hade ett stundtals hysteriskt schema, så jag hade ingen möjlighet att stanna upp direkt. Kunde inte besöka de historiska platserna.
När vi åkte mot Łód, så kunde jag föreställa mig Röda armén som 1945 ryckte fram över fälten och åkrarna utanför Berlin. T-Trettifyrorna som brakade fram. Artilleriet som sköt iväg godsvagnar av TNT mot Wehrmachts sista försvarslinjer. Kaoset och undergången. Sådan är jag liksom.
Var tvungen att googla var vi var i förhållande till Auschwitz på vägen också. Ungefär 40 mil från dödslägret. Rysningarna. Jag är tveksam om jag skulle kunna hantera ett besök där. Jag känner att det kan vara viktigt att göra det. Men jag vet inte om jag klarar av det. Ett besök i ekokammaren på jordens kanske värsta och mörkaste plats.
Men jag är i dag en nykter alkoholist och har lärt mig mycket på vägen och klarar av så gott som allt som skrämt livet ur mig tidigare. Men med tanke på att till och med att kolla posten fyllde mig med dödsångest tidigare så kanske Auschwitz är en något övermäktig uppgift. Även för en mycket modigare man.
