Jag är från Iran ursprungligen så att eh … var mitt flyktiga svar.

Vad glad jag blir! utbrast chauffören, som valde att tolka mitt svar som ett ja.

14 timmar tidigare hade jag suttit i en annan bil, på väg till Landvetter flygplats när telefonen plingar till. Självmordsbombare i Turkiet, oklart hur många döda. Jag svär för mig själv och chauffören tittar på mig. 

Det har skett ett självmordsattentat i Istanbul, jag ska mellanlanda där om ett par timmar, säger jag. Chauffören suckar och säger att det är synd att världen är så ”dålig”. Vi pratar om att man måste jobba och slita för att få ett bra liv, han är glad att han är i Sverige och har den möjligheten.

Kvällen innan hade jag stått på scen och skämtat om att jag för en gångs skull ska flyga åt ett håll där jag inte behöver raka mig innan jag åker till flygplatsen. 

Jag kliver ut från Shajalal International Airport i Dhaka och trots att klockan är 6 på morgonen så är det fullt av liv och rörelse. Morgontrafiken är helt galen och det här med filindelning på vägarna är mer en teoretisk möjlighet i det här landet. Shahin är ett muslimskt namn här i Bangladesh, säger chauffören, det är väldigt vanligt!

Han är så glad och trevlig och snackar på om hur det snart är sommar och hur grönt och fint allting kommer att bli. Jag har inte lust att förklara för honom att jag är lika religiös som en påse chips. Det är första gången jag har antytt att jag är muslim. Någonsin.

Några dagar senare plingar det till igen i telefonen. Bryssel. Snabbkoll med vännerna som är i trygghet i Sverige. Världen är dålig igen. 

Mamma ber mig raka mig innan jag åker till flygplatsen. Min mamma har aldrig gillat mitt skägg, en gång när hon ville att jag skulle raka mig så sa hon att jag ser ut precis som ”dom” de flydde ifrån. Den skuldkänslan. Men den här gången var det för att hon var orolig för att jag skulle få problem på vägen hem.

Än i dag flyr folk från ”dom”, religiösa fanatiker som har sin egen tolkning av islam. Jag är principiellt emot all religion. Båda mina föräldrar är ateister, inget ”jag tror på något men jag vet inte vad”, de är högutbildade och ganska ointresserade av hokuspokus (okej, mamma hade en period då hon köpte mycket självhjälpsböcker, men det är en annan diskussion). Alla kan nog enas i sin avsky mot islamistisk terror. På samma sätt som att ingen är för övergrepp på barn eller trafficking, man vinner liksom inga poäng på att vara emot sådant. Men de islamofobiska strömningarna jag ser bland folk som tidigare verkade rätt vettiga börjar irritera mig så till den grad att jag nästan vill börja kalla mig själv för muslim. Rent teoretiskt så är jag precis det då jag är född i ett land där religionen går i arv på faderns sida. Jag är en del av den muslimska invandringen i Sverige. Men det hade varit dumt. Fast inte lika dumt som att klumpa ihop alla muslimer till en homogen massa och tro att de alla har som mål att ta över västvärlden. Som ateist så stör det mig oerhört mycket att jag ibland känner att jag måste försvara muslimer. Det kanske inte är min sak att göra, men känslan finns där. Jag försvarar inte islam, eller någon annan religion heller för den delen. Men när ett kollektiv av människor blir så smutskastade så måste jag som medmänniska säga ifrån.

Mina föräldrar flydde inte hit för att islamisera Sverige. De flydde för sina liv. 

Min muslimske chaufför försökte inte spränga sig en enda gång på hela veckan jag var i Bangladesh. Han verkade vara nöjd, han jobbade och slet för att få ett bra liv. Överallt runt omkring mig såg jag folk som jobbade och slet under förhållanden som är så långt ifrån vad jag någonsin har varit i närheten av. Ibland så är världen en dålig plats. Men vi kan inte förvänta oss att den kommer att bli bättre om vi själva inte försöker göra den bättre. Jag sitter inte inne på några lösningar, men jag är ganska säker på att det är en dålig idé att demonisera människor som råkar fly från precis de demoner som vi alla har enats om att avsky.