Klara Olander: Jag älskar att hata att leva tillsammans

Alltså bostadsrättsföreningar – mitt allra mest älskade favorithatobjekt. Det är så himla jobbigt att leva tillsammans med andra. Det blir så kletigt, bråkigt och stökigt. Så många känslor, utspel och tystnader. Och man måste vara med, hur mycket man än kämpar för att hålla sig utanför, så är man med. Jag vill liksom bara flyga under radarn, snabbt stänga dörren och slippa heja på grannen. Ändå dras jag till bostadsrättsföreningars epicentrum. Som en nattfjäril mot det ljus som gör mig synlig.

– Men vi måste åtminstone pricka honom eller ha någon form av straffsystem.

Plötsligt en kväll befinner jag mig i en konflikt i ett pannrum som vikarierar som styrelserum. Jag har laddat inför det här mötet. För det är ett ”kris”-möte, ja så formulerades det. En ung kille har just flyttat in och han har haft en fest som ballat ur. Kissande killar på tomten, skrikande, musik och en blomkruka som gick sönder. Och nu måste vi säga stopp, markera. Säga stopp, så här gör vi inte här i vår fina förening. Det tycker den uppeldade mannen som sitter i stolen bredvid mig. Han har just radat upp allt som hände under kvällen.

– Så gör man bara inte, och då tycker jag det är bäst om vi går in som enad grupp och säger att det här inte är okej. 

Jag är blossande röd i ansiktet. Det är lite konstigt för jag har hittills inte sagt ett pip. Bara lyssnat när några av de andra berättat vad de sett, hört och upplevt under kvällen. Jag vill gärna se mig som en whistleblower, men när det kommer till kritan är jag rätt feg.

– Men alltså, säger jag. Har någon pratat med honom?

Jag tycker att min fråga är lite av en fullträff. Det känns liksom rimligt att vi innan vi prickar, straffar och ger en enad tillsägelse, så kan man ju kolla lite med killen. 

– Jag tror inte direkt att han är stolt över kvällen. Det har väl hänt alla nån gång, att man har en fest som blir för högljudd. Och då skäms man väl, fortsätter jag. 

En kvinna nickar instämmande. Några andra hummar. Men killen ger sig inte. 

– Absolut har man det. Men du Klara, blev ju inte heller direkt drabbat. Du bor högst upp å jag längst ner och det här händer hela tiden, att folk står utanför min dörr och skriker och jag tycker att det vore bra om vi har ett system för det här, så att jag slipper ta det. 

Du är en kyckling, tänker jag medan handsvetten bryter fram. Samtidigt är det något som biter mig, det där att jag inte är drabbad och att han då skulle ha tolkningsföreträde för att han är drabbad. Och då borde vi, enligt hans logik sluta upp bakom honom, som en grupp. Men vem är svag i det här läget? Inte är det han som sitter i ett styrelserum och pratar av sig. 

– Jag går inte med i en enad grupp, hör jag mig själv säga. 

Jag visar mig, tänker jag stolt. Jag säger ifrån. Efter en stunds dividerande enas gruppen om en kompromiss. Två personer ska gå och prata med killen. En drabbad och en inte drabbad. Jag anmäler mig inte. Spelar det någon roll, det jag sagt. Betyder det här skeendet något över huvud taget? 

Jag älskar att hata att leva tillsammans. Jag hatar att älska att vi lever tillsammans. Det där oerhörda att vi är här gemensamt. Att en röst är en, stark och samtidigt ingenting.