Som 19-åring fördes Roth till Auschwitz-­Birkenau tillsammans med sina föräldrar, fyra systrar och 40 andra släktingar. Roths mamma och småsystrarna Magdalena, tolv år, och Judit, tio år, fördes direkt till gaskamrarna. Systern Edit dog i ett annat läger och pappan mördades under en av dödsmarscherna i slutet av andra världskriget. Bara Emerich och systern Elisabeth överlevde.

1950 kom Emerich Roth till Sverige och utbildade sig till socialarbetare, men det skulle dröja ända fram till 1993 innan han höll den första skolföreläsningen. 

Det hela föranleddes av att han stött på ett gäng nynazister som ropat ”Sieg Heil”, med armarna lyfta till en Hitlerhälsning, mitt i Stockholms innerstad. Där och då bestämde han sig för att bryta tystnaden.

I runor och artiklar beskrivs hans bortgång som en oskattbar förlust, vilket bara är att stämma in i. Tusentals ungdomar, vid fler än 1 600 skolor, har upplevt privilegiet att lyssna till hans minnen, från fem olika koncentrationsläger. 

Själv minns jag undervisningen om Förintelsen som en ögonöppnare likt få andra, en smärtsam grundbult i den antirasistiska visdomsskatt som gavs från vuxenvärlden.

Men de som erfarit Andra världskrigets fasor finns snart bara kvar i våra minnen och det betyder att vi, som fått erfarenheterna berättade för oss, måste föra vidare kunskapen. Om detta må vi berätta, för att citera boken om Förintelsen från 1998.

Antisemitismen har djupa rötter som kunnat spåras tillbaka ända till 300-talet före Kristus. I och med kristendomens framväxt användes judehatet som ett vapen för att besegra den konkurrerande läran. Judarna ville ju inte konvertera till kristendomen och ansågs dessutom vara skyldiga till Jesus död. 

Särskilt under medeltiden fanns en religiöst präglad antisemitism i Europa, där judarna beskylldes för att sprida digerdöden genom att förgifta brunnar. 

Också inom islam har judar förföljts och ansetts vara fega, giriga och förrädiska.

Motståndet till antisemitismen i Europa växte fram ett och ett halvt sekel innan nazisternas koncentrationsläger. 1781 utfärdades ”toleransediktet”, vilket gav judar efterlängtad religionsfrihet, av tysk-romerske kejsaren Josef II. Det var ett av de första exemplen på goda reformer för Europas judar, som med tiden kom att tillämpas även i Sverige och flera andra länder. Franska revolutionen innebar också lättnader av de restriktioner som hade hindrat judarna från att delta i samhällslivet.

Men samtidigt som judarnas rättigheter blev fler, stärktes antisemitismen i takt med nationalismens framväxt. Efter Första världskriget behövde Tyskland en syndabock, en gemensam fiende att ena ett splittrat folk emot. ­Judarna beskylldes då för nederlaget i Första världskriget och för inflationskrisen som följde. Därefter vet vi hur det gick.

Så här skrev Emerich Roth i en artikel för Svenska ­Dagbladet, 2017:

”Vår tid företer många skrämmande likheter med 30-talet, och vi står nu åter igen inför ett val; att segla i medvind och hamna dit vinden för oss, eller stå upp och segla i motvind, för att vända utvecklingen.”

Tack, Emerich Roth, för att du inte seglade i medvind och för att du berättade om det fasansfulla, som ingen människa ska behöva uppleva igen. Vi som är kvar är skyldiga dig, och alla som tvingades utstå nazisternas illgärningar, att fortsätta berätta.