Det som skiljer människan från räven är att vi har gaffeln i vänster hand och kniven i höger hand och så skär vi maten med kniven. Sen läggs kniven ner och gaffeln förs till munnen. Maten förs till munnen för att den ska ätas, kniven läggs ner för att den är ett vapen. Sen äter munnen och sen säger munnen tack. Savoir vivre. Det här är vår lilla invallningsdamm mot barbari.
Det finns lite annat som skiljer oss från räven. Att vi färdas runt i tunnor som ibland går på räls och ibland inte och i de tunnorna finns särskilda platser där gravida och gamla kan sitta. Det är för att de inte ska bli trötta och till exempel dö. Vi håller upp dörrar, ser varandra i ögonen när vi skålar och när en tiggare säger ”hej” gör vi något mellanting där vi mjuggleende erkänner tiggarens existens, men inte för mycket, kanske inte med ögonkontakt, för då kan det verka som att vi ska ge något och det ska vi inte, inte för att det är något personligt utan för att vi har läst om ligorna och ja, det är ju väldigt knepigt alltihop, men man kan ju inte riktigt stötta trafficking på det där sättet. Vi befinner oss kanske inte i artighetens guldålder men omtankens gestlek präglar ändå det mesta. Vi skakar fortfarande hand med varandra för att visa att vi inte har svärd i handen. Vi är en ganska artig art.
Så pass att vi bara inte kan låta bli att strö artighet även över döda ting. Enligt en poll som ett undersökningsföretag gjorde på Linkedin var över hälften av de svarande artiga i sina kontakter med AI och Chat GPT.
Relaterar. När jag vände mig med en momsfråga till Chat GPT häromdagen var det med min ryggmärgssarsenal av ”tack” och ”skulle du kunna”. Och AI var artig tillbaka, matchade mig älskvärt. Det var rätt gemytligt, förutom att det som stöttes och blöttes alltså var moms som är så halsbrytande rövtråkigt. Förutom att jag kände mig rätt mallig över att vara så himla civiliserad och vänlig mot en algoritm, funderade jag på reflexen att behandla kommunikationen ungefär som en mänsklig interaktion. Jag frågade AI: Ska jag vara artig mot Chat GPT?
AI svarade att jag fick vara precis som jag ville men att det förstås var trevligt att vara trevlig. För min egen skull.
Självaste Elon ”tacksamhet-från-hjärtat” Musk har varnat för att AI är det största hotet mot mänskligheten
I livets lilla verktygslåda har vi bordsskick och tunnelbanevett och klädkoder som hjälper oss att uppträda på ett sätt som minskar risken för konflikt i olika situationer. Jättebra. Vi lyfter gaffeln och lägger ner kniven, undviker våld. Skakar hand utan svärd. Men med pladdrande hemassistenter och allt fler humanoida robotar på verkstadsgolven växer behovet av en slags robotetikett. Hur ska vi förhålla oss till våra självstyrande maskiner?
Det är på intet sätt en ny fråga, vår interaktion med robotar har egentligen en ganska lång historia. Pratande mekaniska väsen finns redan i den grekiska mytologin och i realiteten har vi behövt förhålla oss till maskiner som utför uppgifter hyfsat autonomt sen långt innan elvispen eller de här medelålderskrisiga klockorna med pulsmätare, sömnmätare osv. Men först nu börjar teknologin intill förvirring låta och se ut som oss, och vi står inför den klassiska ”Westworld”-frågan. Det vill säga: ska vi vara snälla mot robotar – eller bygga en jättestor lustpark där vi kan åka på svensexa och skjuta och våldta maskinmänniskor?
Både och, troligen.
I vår interaktion med maskiner speglas sannerligen människans dubbelhet. Sen tänker jag på att självaste Elon ”tacksamhet-från-hjärtat” Musk har varnat för att AI är det största hotet mot mänskligheten.
Ju mer jag tänker på det lät Chat GPT:s svar faktiskt lite hotfullt? Att jag gärna skulle vara trevlig. För min egen skull liksom. Det är ju en trätobroder som har kapaciteten att aldrig glömma en oförrätt.
