Fast, jag har haft på känn att något inte lirar. Och att en dag kanske allt kraschar. Det händer till slut. Ja, jag är en av alla överskuldsatta i Sverige.

Det tar emot att skriva. Få egenskaper är så tillåtna att förakta som oförmågan att hantera pengar. Det skriker inte direkt intellekt, ansvarstagande och anställningsbarhet. Den enskildes privatekonomi ses som ett mått på moral och karaktär. Ovetande vänner, släktingar, kollegor och potentiella arbetsgivare kommer att se på mig annorlunda. För så funkar vi. Hur kan man vara så dum? Ja. Jag vet inte. Men jag vet att vi blir fler. Att rådande konjunktur kommer få fler att falla. Jag vet också att var femte av oss tar sitt liv.

Sambandet är så starkt, siffrorna så alarmerande, att forskare trycker på för att vården ska fråga om ekonomi när någon söker för psykisk ohälsa. Det rör inte bara kronor och ören á la Lena Anderssons spiknyktra räkneövningar. Ni vet, att alla har råd med gröt så vad gnäller de fattiga om. Det verkar som att det är ganska svårt för ganska många. Skammen enorm. Så vi ser till att sköta det så att andra inte vet.

En långivare började senare sms:a på fredagseftermiddagar: “Behöver du lite extra pengar för att njuta av helgen? Svara JA och summa upp till 10 000”. Lol, SÅ dum är jag inte, tänkte jag och kände mig otroligt förståndig. Men någonstans i sinnesvärlden planterades det där fröet, att jag kunde ha det liv jag ville så fort jag knäppte med fingrarna. I torsdags presenterade Konsumentverket en granskning som visar att flera kända kreditförmedlare använder metoder som är svartlistade.

Hade jag inte skämts från första början hade jag inte hamnat här, ingen är blind för sjuka snabblåneräntor. Men jag har hellre betalat hundratusentals kronor i ränta i smyg än avslöjat mig som inkapabel vuxen. Att öppna locket till det förvirrade förbjudna mörkret på kontot är tungt. Att blotta det fulaste för en tio år yngre syster med alla papper i ordning och säga ”hjälp” är nästan omöjligt.

För den som satt sig själv i skuld finns ingen nåd. Typ: vad trodde du, att man bara kan låna pengar hursomhelst, precis som det…är? Omyndigförklarade möts vi av rynkningar på diverse ”åh, jag är så fattig, kanske måste sälja av lite fonder”-näsor. Ursäkta, fonder?!

Vi blir vi de gamla tanterna som gått på ett uselt telefonbedrägeri. De har ju iallafall demens att skylla på. Vad är vårt försvar? Kanske kan jag skylla på en adhd-fuckad frontallob. Men jag tror inte det skulle hålla in the court of public opinion precis. Och det förklarar inte riktigt att svenska folkets skulder hos Kronofogden vuxit med 34 miljarder på tio år, eller att de ökat med sju miljarder sedan i fjol – 20 miljoner per dag. I ett samhällsbygge som bärs upp av lån – att utbilda sig eller ens knipa någonstans att bo utan det är svårt – är man samtidigt också ett pucko om man inte lyckas maximera sin privata vinst. Har du inget sparande? Pucko! Har du dina sparpengar på ett nollräntekonto? Pucko! Lyckades du inte löneförhandla lika bra som dina kollegor? Pucko!

Men, när en halv miljon svenskar är överskuldsatta kanske oförmågan att hantera pengar inte bara handlar om svag karaktär och dålig moral, utan också om ett samhällsproblem.

I sommar blev en utredning om överskuldsättning i Sverige klar. Bland annat föreslogs en utvärdering av kommunernas budget- och skuldrådgivning, dit man ska ringa för ”råd och stöd” när man står vid avgrundens rand. Det behövs. Mitt eget samtal dit gick ungefär så här:

– Men hur har du tänkt?!

– Jag vet inte, jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

– Inte jag heller.

Slut.

Var man inte suicidal innan, och så vidare. Så absolut, styr upp den funktionen. Men kanske är det en smula mer effektivt att avstyra att vi blir så desperata att vi tar katastrofala lån? Typ, inte banta bidrag och skära ned på Försäkringskassan, faktorer som skulle kunna förhindra att någon hamnar på ekonomisk glid och slajdar in under det oöverstigliga skuldberget från första början?

Inte för att jag är något matematiskt snille eller så (host) men ett samhälle där medborgarna tar livet av sig är faktiskt inte särskilt gynnsamt heller ur en ekonomisk aspekt. Det kostar många miljoner i produktionsbortfall, exempelvis. Något även Lena Andersson och Ulf Kristersson borde kunna räkna ut.