Innan det här decenniet är över kommer 80 procent av svenska litteraturkritiker ha bytt jobb eller helt enkelt lagt av.
Litteraturen står inför samma ståldbad som popmusiken genomgick för 15 år sedan, då streamingtjänsterna dök upp för första gången. På bara några få år minimerades den förtjänst man kan göra på inspelad musik. Och allt förändrades i grunden.
Popmusiken förlorade sin status både som identitetsmarkör och som kulturell kraft.
Rockkritikerna blev arbetslösa.
Frågan är om litteraturkritikerna kommer att härda ut ens ett decennium? I onsdags släppte det digitala monstret Spotify nyheten att de nu erbjuder ljudböcker. Än så länge bara i den anglosaxiska världen, men förr eller senare kommer det så klart hit.
Utbudet verkar än så länge anpassat efter tech-snubbar mitt i karriären: Obamabiografier, Elon Musik-biografier och lite andra biografier om framgångsrika imperiebyggare i app-branschen.
Men det är ändå en dödsstöt mot litteraturen.
Spotify jobbar hårt med att få sina kunder att för 199 kronor per månad förlägga all sin kulturkonsumtion till samma plattform. Det är ett lockade erbjudande i dåliga tider.
Läsarna, som idag blivit lyssnare, kommer att anpassa sin smak efter utbudet.
Det är inte konsigt att litteraturkritikerna tycker att marken gungar under fötterna. På samma sätt som popmusiken kommer litteraturen som identitetsmarkör och kulturell kraft att urholkas totalt. Det märktes om inte annat på den debatt om kritiken som rasat på kultursidorna de senaste veckorna. En debatt där de flesta verkar fråga sig vad de egentligen håller på med.
Aftonbladets Rasmus Landström försökte med ärligt uppsåt, gräva upp den gamla konflikten mellan ”högt” och "lågt” som präglade 1900-talets kulturliv. Då ett litterärt avantgarde märkt av andra världskrigets fasor tänjde på språkets gränser för att förstå vad en människa är, samtidigt som en gränslös och vildsint popkultur skapad av arbetarklassen, växte fram i ett parallellt universum.
Men popkulturen har inte stått i motsättning något avantgardistiskt etablissemang på säkert 50 år. Den fajten är över. Och precis som i de flesta krig var det ingen som vann.
Båda är döda och begravna. Den sista gången det litterära avantgardet stack ut huvudet i offentligheten var kanske när alla pratade om ”språkmaterialism” för 15 år sen.
Möjligen kan man säga att det var den proppmätta och slappa medelklassen som vann. Den litteratur som dominerar idag handlar i alla fall om dem. Mainstreamromaner av den typ som 1900-talets modernister skulle avfärdat som ”borgerliga”, eller något annat nedlåtande. De fanns gott om skällsord. 1900-talets sci fi-författare skulle nog avfärdat dem som kort och gott trista. Men deras biografiska berättelser i jag-form är sömlöst anpassningsbara till en växande ljudbokstjänst.
Finns det inte någon litterär bastion som representerar något annat?
Jo, en.
Nobelpriset i litteratur.
Jag älskar nobelpriset i litteratur.
Innan Akademien drogs in i århundratets sex- och övergreppsskandal hade man trevande försökt vidga sin litteratursyn genom att prisa både journalistik och poplyrik. Sen dammet lagt sig efter Arnault har man halkat tillbaka i gamla hjulspår.
Just nu känns det inte dåligt. Tvärtom.
Nobelpriset i litteratur har i 122 år varit avantgardets trognaste följeslagare och finansiär. Det har enträget försökt lyfta fram den litteratur som aldrig kommer att hitta en plats på Spotifys ljudbokstjänst. En litteratur grundad i en genuint humanistisk världsbild som tror att en text kan betydligt mer än att bara fylla Daniel Eks fickor.
