Åtminstone när han tittar på tv. När jag kommer på besök har jag noterat att det blänker till en smula i ögonen ibland och att hans näve av ren instinkt lägger sig tillrätta över ansiktet för att dölja den frambrytande sentimentaliteten där han sitter nersjunken i vardagsrumssoffan.

Annat var det förr. Någon lipare av rang har min pappa aldrig varit. Men så tillhör han också den generation män som – med historikern Peter Englunds ord – ”hellre [ertappas] med stånd än i tårar”.

Med det sagt kan ändå enkänsla av oro krypa över mig när jag i huvudet prövar scenariot att min farsa kanske ska komma att gråtradikaliseras.

I teorin ser jag positivt på utvecklingen. Gudarna ska veta att det är bra att pappor bejakar sina mjuka fluffiga sidor. Med det sagt kan ändå enkänsla av oro krypa över mig när jag i huvudet prövar scenariot att min farsa kanske ska komma att gråtradikaliseras.

En ensam tår som värdigt glider ner för den skäggiga pappakinden är en sak. Snorstint Helena Bergström-hulkande är en annan. Det andra alternativet fyller mig med samma känsla som Selma Brodrej när hon i en EM-match bevittnade Cristiano Ronaldos tårar. Det vill säga fasa. Om inte ens en ”atlet stöpt i marmor”, kan hålla stången mot känslostormarna, vem kan det då? 

För min del kan detta resonemang appliceras på vilken 60-talistpappa – slappmagad eller marmorgjuten – som helst. Egentligen på hela killkollektivet. De gånger jag sett fördämningarna brista hos vuxna män utanför den rörliga bildens värld har det, så att säga, rört upp komplicerade känslor. 

I couldn’t help but wonder, hur kommer det sig att en kille i min ålder – vars vuxenblivande i tidstypiskt manér i hög utsträckning handlat om att drillas i att tala öppet om och dissekera mina och andras känslor – tycker att det är så olustigt att möta det manliga lipandet? 

Om en tjej gråter i min närvaro är jag – vill jag verkligen tro – för det mesta situationen vuxen.

För det är ju killtårarna som är problemet. Om en tjej gråter i min närvaro är jag – vill jag verkligen tro – för det mesta situationen vuxen. Om en kille gör detsamma blir jag ställd och stressad, vill ögonblickligen teleportera mig bort från platsen. 

Det är en rätt intressant och löjlig blockering man går runt och kånkar på, när man begrundar saken. Vilket ännu en gång blir tydligt när min kollega Kristin frågar om jag är en ”gråtare” och jag milt förorättad tänker: ”Vem tror hon att jag är? Jordan Peterson? Whatever happened to Gary Cooper? The strong silent type?”.

På tal om Peter Englund har han skrivit en fin essä med namnet ”Om gråtens historia” i vilken han poängterar att dagens syn på gråtande – något som helst hör hemma bakom lyckta dörrar – är ett historiskt sett nytt påfund. Händelsevis är också hemmet den enda platsen där jag själv känner mig något sånär bekväm med att hemfalla åt Helena Bergström-sentimenten.

Från medeltiden fram till 1800-talet sågs uteblivna tårar som en karaktärsbrist. Den som inte grät, högt och ljudligt och demonstrativt, på offentliga möten, teatern, slagfältet, i svenska riksdagar eller på kvällspromenaden sågs som rubbad. ”Det var förmågan till starka känslor som gjorde människan till människa, detta oavsett kön”, som Peter Englund skriver. Den kvinna som inte grät riskerade att brännas på bål, misstänkt för häxkonster. 

Men sedan kom 1800-talet och det framväxande borgerliga samhället med dess skarpa uppdelning mellan offentligt och privat. Tårarna låstes in i hemmet, kodades som kvinnliga, blev en svaghetsmarkör. Männen fick hädanefter hålla tillgodo med att i offentligheten, i en Lord Byronsk tradition, kultivera det melankoliska svårmodet. 

Det senare har jag i perioder gjort med stor entusiasm. Det har definitivt sin charm och tjusning. Men det har också lipandet, vilket till och med min farsa numera kan tillstå, och honom såg jag bara gråta vid ett ena tillfälle under min barndom. 

Ser jag den starka tysta typen bryta ihop på film blir jag oerhört skör.

Och där har vi kanske roten till mitt obehag inför de manliga tårarna. Ser jag den starka tysta typen bryta ihop på film blir jag oerhört skör. Och det är fortfarande så ovanligt att jag ser killar böla i verkliga livet att jag inte kan värja mig för det, sorgen fortplantas vidare in i mig. Allting blir så fruktansvärt laddat, och vad kan man då egentligen ta sig för? Ska jag börja gråta jag med? Är det verkligen rimligt?

"Snälla gör det nästa gång", säger kollegan Kristin. 

Det är förstås en valmöjlighet. Jag ska ta det i beaktande. Men den överhängande risken är att jag springer för livet.