Något som dock alltid fortsätter att fånga mitt intresse, och väcka en stilla vrede, är de europeiska ländernas inställning till sina ”utländska” landslagsspelare. Det finns få saker som gör mig så äcklad och arg som den hycklande, perversa attityd som blir tydlig under internationella fotbollsmästerskap. 

De forna kolonialmakterna Belgien, Frankrike, Portugal och Nederländerna har alla lag där några av de bästa spelarna har sitt ursprung i länder som dessa européer plundrade och koloniserade. 

Det är Paul Pogbas, Romelu Lukakus och Georginio Wijnaldums briljans på fotbollsplanen som gör att de accepteras som landsmän och hyllas i nationalistiska segerrus på läktare och framför tv-apparater. Hade de varit tre vanliga okända svarta killar med vanliga jobb hade de antagligen misstänkliggjorts, diskriminerats och kallats just för ”utlänningar” i sina respektive europeiska hemländer. I dagens Europa är du som invandrare, eller barn till invandrare, nämligen medborgare på nåder.

Helst ska du inte ens vara där, och om du nu är där så ska du sköta dig jävligt bra, inte kräva något, inte störa. Och absolut inte hävda att du är lika mycket fransk, belgisk eller holländsk som dina vita grannar eller kollegor. Det låter cyniskt och sjukt, jag vet. Men det är så det är.

Jag fortsätter att tänka på Europa när jag cyklar genom Stockholm en tropiskt varm sommarkväll. Byggnaderna och arkitekturen på Östermalm påminner mig om Wien, och den där sommaren för tio år sedan när jag susade ner för långa avenyer tillsammans med min nyfunna bästis Nibia från Puerto Rico. Vi hade, tillsammans med ett trettiotal andra dansare från lika många olika länder, fått ett fett stipendium under fem veckor med bostad, matpengar, dansfestival, träning, workshops och fester. Allt detta härliga i en av Europas pampigaste, borgerligaste städer där såväl fascister som Hitler och humanister som Sigmund Freud utvecklade sina respektive (och väsensskilda) teorier om människan.

Jag kan inte påstå att jag lärde känna staden Wien särskilt bra under de där intensiva sommarveckorna, jag ägnade mig mer åt att trolla gubbsjuka koreografer, dansa balett, dricka söta gratisdrinkar och ha buddistiskt sex. Men jag minns att jag la märke till hur vit stadsbilden var. De få rasifierade personer jag såg var antingen städare, kassapersonal eller torgförsäljare. 

På dansfestivalen såg det däremot delvis annorlunda ut – där uppträdde, umgicks och undervisade koreografer och dansare från hela världen. Som en liten bubbla under fem veckor där man fick bilden att det samtida Österrike var ett mångkulturellt, öppet och tolerant land. Det skavde i mig då, på samma sätt som det skaver i mig nu när jag ser fotbolls-EM och hur villkorad invandrares existens är i ett rasistiskt Europa.

En kväll den där sommaren i Wien, efter att ha bevittnat vad som kan ha varit tidernas sämsta dansföreställning och blivit lagom fulla på någon varm innegård, cyklade jag och mina kompisar hem till studentboendet där vi bodde under stipendietiden. Klockan var över elva, gatorna var rena och tomma, och när vi närmade oss ett trafikljus som visade rött fortsatt vi bara cykla. Det skulle vi tydligen inte ha gjort. En skarp visselsignal ljöd ekade mellan husväggarna och sedan en barsk röst som skrek ”stopp”. Det var snuten såklart, som stoppade oss och gav oss böter för att vi hade cyklat mot rött. 

– Shit, de är verkligen fortfarande fascister här, sa Nibia och vi andra garvade rått.

Och lite rätt hade hon ju. Eller ganska mycket rätt, tyvärr.

Plus: Mitt nya basketgäng. Så himla härligt att helt gratis och kravlöst få göra något fysiskt utomhus med trevliga människor. 

Minus: Elsparkcyklarna. Det räcker så. Alla vet vad jag menar. De ska bort från gator och torg, och det är nu.