Jag är på en annan kontinent när jag ser de första prognoserna. SD:s stadiga 13 procent. Leende sverigedemokrater skålar och skrattar på deras valvaka.
Jag är i en liten stad i USA, Ohio. Bredvid mig sitter min gamla värdfamilj. Jag är här och hälsar på igen efter åtta år. För åtta år sedan satt jag bredvid samma människor men såg då en Fredrik Reinfeldt hålla segertal från Moderaternas valvaka. Nu annonserar han sin avgång. Och vad som skulle kunna kännas som en seger känns bara ännu mer jobbigt än för åtta år sedan.
Personerna bredvid mig jobbar alla minst sex dagar i veckan. En av dem har precis fått ett nytt avtal. Han slipper jobba på söndagar nu. De jobbar från sju på morgonen till sju på kvällen i någon av stadens alla fabriker. Här i hjärtat av bilindustrin. Alla är rädda för att inte jobba. Alla är trötta för att de jobbar så mycket. Och så dricker de. Jack och cola. Bud light. I kopiösa mängder. För att sedan gå upp klockan sex på morgonen och köra bil till jobbet.
Jag spenderade fem dagar på sjukhus i USA, min värdmammas hjärta slutade fungera och hon tvingades till en pacemakeroperation. Varje dag vill hon bli utskriven, hon är osäker på hur mycket hennes försäkring täcker, så en dag mindre kan göra stor skillnad för ekonomin. Hennes läkare är muslim. Hon säger det förvånat ett par gånger tills jag frågar vad hon tänker. ”Ingenting jag blev bara överraskad” säger hon. När jag kliver ut från sjukhuset och hämtas upp av min värdsysters pojkvän räcker han över en pistol till mig. Han undrar vad jag tycker om den. ”Fin”, svarar jag.
Samma dag som min värdmamma blir utskriven från sjukhus börjar hon jobba.
”Man måste jobba”, säger hon. ”Man måste vila”, säger jag. ”Inget jobb inget liv”, säger hon. ”Bara jobb är inget liv”, säger jag.
Defiance. Heter staden. Här bor cirka 12 000 invånare. De flesta huserar i medelmåttiga skokartonger med heltäckningsmattor. 90 procent får sitt jobb från någon utav de närliggande fabrikerna vars dofter hela tiden letar sig in i den lilla staden. Många har låg utbildning. Det är en sådan där stad där saker går runt. Rykten. Tycken. Och allt som ska passa in i den där berömda ”boxen” . I Sverige skulle det här vara ett centrum för sverigedemokrater. I skolan lär de sig att USA är bäst. Men att man måste akta sig för vissa saker. Typ sex och muslimer. Det övas på att kasta sig under stolar och göra upp murar av skolbänkar om någon skulle bli galen och börja skjuta. Min värdbror börjar dagen med whiskey och kaffe och avslutar den med öl. Han har tappat en framtand. Dom tittar på mig som något exotiskt.
Jag undrar hur vi i framtiden vill se på vår svenska landsbygd? Vilken syn har vi på den? Vad tror vi att den kan vara. Eller har vi redan befäst att den är inskränkt, outbildad och rasistisk. Har vi då missat vad den kan vara? Och hur vi kan arbeta för att den ska vara det? Hur kan ett antirasistiskt arbete på landsbygden se ut? Sverigedemokraternas röster kostade näst mest efter Centerpartiet. Båda är landsbygdspartier. Kanske att det är dags att vänster och arbetarrörelsen tar landsbygdens arbetarrörelse på allvar och visar upp sig där.
När jag sitter på planet hem lyckas piloten inte landa, planet wobblar till i luften precis när hjulen ska slå i marken. Han lyfter i panik upp det tunga planet mot luften igen. Mina händer svettas. En kvinna bredvid mig tar mig i handen och säger: ” Det kommer bli bra, tro mig”. Jag svarar: ”Kommer det?”
