Problembilden är välkänd: Sociala medier sprider desinformation och hat, skapar polarisering och skadar unga. Att nätjättarna borde regleras tydligare är heller ingen ny idé.

Från EU-håll har det länge mumlats om behovet av en europeisk front, men när det kommer till konkret politik slår den inte bara mot kommersiella företag. Ett exempel på detta är det katastrofala förslaget om Chat Control, som i värsta fall betyder ett förbud mot krypterad kommunikation.

Det nya denna gång är alltså tanken på en ”nordisk väg” för nätreglering, inbäddad i självgod retorik om hur Norden är bäst i världen.

Flera av förslagen kan på ett sätt ses som syftande mot ett slags digitalt folkhem. Detta är mer offensivt än något som hörts från socialdemokratiska partier på länge. Man vill exempelvis bygga ut public service-medierna till att bli ”plattformar för demokratisk debatt” på nätet.

Man vill också att staten ska organisera någon sorts stöd för alla de ”digitala volontärer” som idag oavlönat modererar diskussionerna i vad man kallar ”digitala medborgarhus”. Här syftar man kanske inte på Flashback utan snarare på olika Facebookgrupper. Men också på Mastodon, som ju är en federation av servrar, var och en med egna regler för vad som tillåts.

Utredningens förslag kanske kommer att stanna i byrålådan. Men de illustrerar vissa av riskerna med kanske välment digitalpolitik. Volontärstödet skulle exempelvis förutsätta en toppstyrd myndighet som drar gränserna för vilka forum som ska få rätt till stöd och vilken slags retorik som, om än laglig, inte kan tolereras. Allt utifrån något som kallas för ”nordiska demokratiska värden”. Vem har rätt att definiera dessa, i ett Norden där högerpopulismen står stark? •