Peppe Hämeenniemi: Ja, jag har lite tunt hår, kan vi prata om det?

Män pratar sällan om vilka brister man har rent kroppsligt. Vi verkar på något sätt bara acceptera tunnhårigheten och bara raka av resten av håret för att sen ha snaggat resten av livet. Men om man inte vill bli flintskallig innan man fyllt 40, vad gör man då? Vad gör man om man känner sig osäker på hur man kommer att se ut och må som människa av att inte se ut som man gjort fram tills nu.

För jag tror att ganska stor del av ens självsäkerhet kommer av att man känner igen sig själv, och när man blir påmind om ens eget åldrande och att livet inte är för evigt. Allt detta bidrar till en osäkerhet, och osäker är något man inte får vara som man.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Å andra sidan så har vi kvinnor som utsätts för en massiv kroppsfixering från samhälle, media och reklam. Vi ser en kroppshets och utseendefixering som inte gagnar någon. Och jag antar att det för kvinnor är mer av ett stigma att bli tunnhårig än hos oss män. För enligt normen så ska kvinnor alltid ha långt, svallande hår. 

Att inte räcka till är en jobbig känsla. Vi matas av normer och ideal som få av oss klarar av att möta på naturlig väg. Normer som gör att vi känner att vi aldrig räcker till eller att vi inte kan leva upp till dem, då kan känslan av misslyckande bli väldigt stor. Vi ser till exempel att ätstörningar hos män har ökat väldigt mycket på senare år, som en följd av att inte kunna följa mallen.

Vad är det då som orsakar och göder de här vridna idealen? Jag tror att det är vårt könsstereotypa samhälle som orsakar detta. Ett samhälle där män och kvinnor pressas in i mallar som inte passar någon egentligen. Vi formas från en tidig ålder in i ett beteende som är väldigt sterotypt. Vi låter inte alla människor vara exakt dem de själva vill vara, och det tror jag är något riktigt, riktigt dåligt.

Samtidigt så kan jag även se en rakad skalle som ett statement, att man inte går på normer som man ändå inte kan leva upp till, vilket låter som något befriande. För är man tunnhårig och försöker dölja det så erkänner man att man skäms, att man bryr sig. 

Vi män måste börja prata med varandra, om typ allt faktiskt. Men för att vi ska kunna prata om något så måste vi först känna och få insikt. Det är först efter det som vi kan börja reflektera och diskutera om våra rädslor, om normer som håller oss fast och inlåsta i något vi inte vill vara i. Om rädslan att bli tunnhårig eller om längtan att få raka av de sista stråna på knoppen.