När jag var 15 år var jag hundra procent säker på att jag aldrig skulle klara att vara vuxen. Hur skulle jag kunna ha ett jobb – jag som skolkade så mycket från skolan. Betala räkningar. Ringa telefonsamtal. Beställa tid på vårdcentralen. Ett år senare skulle jag konfronteras med allt detta, eftersom omständigheter tvingade mig att flytta hemifrån. Ett jobb som ungdomspraktikant på bibliotek klarade jag. Men det där med räkningar och vårdcentraler, samt inte minst att laga mat åt mig själv och sköta tvätt och städning och allt, gick väl inte så bra.
Det som får mig att tänka på detta är pojkarna som står och säljer knark i mitt förortscentrum. Nyligen sköt någon med automatvapen på min gård. Polisen var uppe hos oss två gånger för att samla information. Sedan dess har killarna hållit sig borta från gården men klungan i centrum är kvar. De yngsta är i högstadieåldern. Tror de att de kommer att klara att vara vuxna? Jag tvivlar. Varför skulle de tro det? Att tro att man klarar något innan man har provat är svårt. Och av någon anledning får de bara stå där. Ingen förälder, ingen socialarbetare och ingen polis kommer och lägger sig i – om det inte händer något speciellt, som en skjutning.
Om mina egna vita medelklassbarn, grannar med centrumkillarna, får minsta problem är hjälpen där direkt. Deras pappa och jag vet exakt hur allt fungerar med BUP, SIP-möten och vad skolan kan bistå med. Då finns det ganska mycket stöd att få, även om det finns väntetider och man måste ha tur med vilka behandlare man tilldelas. Men en pojke som går i sjuan och inte har en armé av vuxna omkring sig kan lätt erbjudas medlemskap i en annan armé. En som frågar om han vill sälja hasch och piller i centrum för sjukt mycket cash. I tidningarna står det om människors oro. Inte för pojken, utan för hur de själva skulle kunna drabbas av honom. SvD:s ledarskribent Ivar Arpi undrar hur medelklassbarnen med resurser ska kunna skyddas, nu när tonåringens föräldrar tråkigt nog blivit insläppta i Sverige. Politikerna tävlar om vem som kan utlova de hårdaste motmedlen.
Vad som inte händer är att någon ställer en fråga till den unge killen om hur det har blivit såhär. Centrumkillarna har barnansikten och barnkroppar. Över barnkropparna har de Adidaskläder och becknarväskor. De röker och ser balla ut. Men automatvapnet är inte från leksaksaffären. Mitt svar på Ivar Arpis fråga är att en tonåring inte är färdig för samhällets klander och straff. Han har levt för kort tid. Han är för mycket barn. Problemet är inte hur länge vi ska låsa in honom, utan hur vi ska undvika att han överhuvudtaget hamnar vid Vällingbys tunnelbanestation innan han gått ut grundskolan.
Hur kan vi hjälpa hans föräldrar så tidigt som möjligt? Centrumkillarna är de två pojkar som frågade om min son ville vara med och leka med dockor första dagen i förskoleklass. Vad hände under åren som gick mellan den dagen och första haschdealen? Hur kunde exempelvis socialtjänsten ha stöttat deras familjer? Det är inte en godhetsknarkande batikhäxefråga, utan en samhällsfråga.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
