Men liksom andra nationalekonomer hade Milton Friedman en förmåga att tycka till om lite allt möjligt, och universalmedicinen mot ”det överreglerade samhällets sjukdom” var alltid en rejäl dos marknadsliberalism i form av avregleringar, konkurrens och valfrihet. Inte minst inom det amerikanska skolväsendet, som påstods lida av ”byråkratisering och centralisering” och som behövde befrias från ”utjämningsreligionen”.
Chicagoprofessorn ville istället ge makten till ”kunderna”, det vill säga föräldrarna och barnen. I boken Frihet att välja från 1980 propagerade han för ett ”system där föräldrarna i större utsträckning finansierar barnens skolgång direkt”. Men som övergångslösning förordade han en ”voucherplan” – ett skattefinansierat skolpengssystem där kunderna kunde välja mellan offentligt och privat, och skolor konkurrera med varandra. ”Det skulle öppna en enorm marknad som kunde dra till sig många intressenter”, spådde Milton Friedman, inklusive vinstdrivande företag.
Ja, med tiden skulle en ”skolindustri” växa fram. Och relativt omgående borde marknadens osynliga hand styra upp allt. Produktiva företag skulle utveckla bättre utbildningskoncept, kostnaderna sjunka och kvaliteten öka, hette det.
Frihet att välja översattes till svenska 1980 och sträcklästes i högerkretsar, särskilt av nyfiket näringslivsfolk och nyväckta systemskiftesmoderater.
Precis så borde vi göra i Sverige, tänkte de. Och 1991 fick förändringslusten fritt spelrum. ”Vi ska hitta en formel där pengar tickar ut när en fristående skola godkänts”, lovade den moderate utbildningsministern Per Unckel strax efter valsegern. Formeln knåpades ihop av Anders Hultin, då sakkunnig under skolminister Beatrice Ask och senare vd för Kunskapsskolan och den konkursade skolkoncernen JB Education.
Det hela gick snabbt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”1992 blev Sverige det första land i världen att anamma Milton Friedmans idé om skolpeng”, skriver Johan Norberg i förordet till Timbros nyöversättning av Frihet att välja.
Det är dock inte riktigt sant. Chile var nämligen före. Redan i början av 1980-talet införde Augusto Pinochets militärdiktatur ett skolpengssystem i Friedmans anda, där kommunala och vinstdrivna friskolor fick konkurrera om elever och skattepengar. 1992 utvärderades systemet av Världsbanken, som konstaterade att ”utbildningskvalitén inte förbättrades” och att ”klyftan mellan de bättre och de sämre skolorna faktiskt vidgades”.
Ett par år senare sammanfattade Stanfordprofessorn Martin Carnoy resultaten från en rad studier med att ”ökad konkurrens hade en negativ effekt på elevernas prestationer, och att det chilenska skolpengssystemet bidrog till större ojämlikhet”.
Samtidigt som den chilenska skolmarknadsmodellen fick pisk i forskningen stöpte regeringen Bildt om den svenska skolan efter samma principer. Marknadskrafterna skulle släppas fria och konkurrensen göra underverk. Men det var inte så konceptet såldes in, utan som ”en stor frihetsreform” och ”Europas bästa skola”. Och det var inte nyliberal opinionsbildning utan glesbygdsskolornas kamp mot centralbyråkratin – symboliserad av föräldrarnas envetna vilja att driva den nedläggningshotade Drevdagens skola i Älvdalen i egen regi – som gav friskoletanken legitimitet (den lades för övrigt ner 2007).
Det var också den typen av småskaliga och ideella initiativ som skolminister Beatrice Ask visualiserade: ”Det kan handla om föräldrakooperativ, speciella ämnesprofiler eller nedläggningshotade glesbygdsskolor”, sa hon.
Så blev det också inledningsvis. Men snart startades även vinstdrivna bolag, och framåt millennieskiftet fick vi skolkedjor som i jakten på marknadsandelar och vinst svalde konkurrenter och standardiserade produkterna. Uppköpen och sammanslagningarna fortsatte, särskilt sedan riskkapitalbolagen fått upp ögonen för lönsamma elever, och i dag sitter vi med den skolindustri som Milton Friedman förutspådde.
Men hur blev det med löftena om lägre kostnader och bättre kvalitét?
Det gick sådär.
Kostnaderna för skolan har snarare ökat än minskat, och kunskapsnivån försämrats. Sveriges ras i de internationella Pisajämförelserna saknar motstycke. Dessutom har det fria skolvalet och jakten på lönsamma elever spätt på segregationen, vilket forskarna ser som en viktig orsak till kvalitetstappet.
Istället för bättre kvalitet fick vi en sämre och mer ojämlik skola, som i Chile.
Nu letar friskoleentusiasterna med ljus och lykta efter alternativa förklaringar till haveriet. Och visst finns det andra faktorer. Men att det genomgripande och nästintill världsunika marknadsexperimentet är en del av problembilden torde stå klart för alla utom de ideologiskt blockerade och de svårt vinstintresserade.
Förra året efterlyste OECD omedelbara reformer för att ”säkra kvaliteten och jämlikheten” i den svenska skolan. Att 70 procent av svenskarna säger nej till vinstuttag kan möjligen fungera som utgångspunkt. Dessutom kan en del inspiration hämtas från Chile, där regeringen i somras förbjöd vinster i skolan. Alla skattepengar ska nu återinvesteras.
”Om man tillåter marknadskrafter så får man också de avarter som kan följa med det”, förklarade professor José Weinstein, en av hjärnorna bakom reformen, och tillade: ”Vi vill ha en mer jämlik och socialt inkluderande skola.”
