Journalisten Johan Orrenius, på fotbollsmagasinet Offside, skildrade Issas sista tid i livet i ett ömt och välskrivet reportage. Ett avsnitt i den långa texten beskrev rollen som sportchef i skarven mellan elit- och amatörnivå. Om timmarna av oavlönat slit med knappa resurser för varje trepoängare. En ständig underdogposition i förhållande till eliten. Något som inte minst märktes av när Husqvarna FF tog steget upp i Superettan, berättade Issa i reportaget:

”Jag avskyr elitism, avskyr när man underskattar människor. Jag är själv van vid att bli underskattad: jag är tjock, högljudd och trivs bäst i mjukisbyxor. Men det betyder inte att jag inte kan saker!”

I samma värld blev fotbollsspelaren Neymars övergång från Barcelona till Paris Saint-Germain klar. Världens genom tiderna dyraste övergång, med prislappen 2,1 miljarder kronor, finansierad av klubbens rika ägare från diktaturen Qatar.

Neymar, en spektakulär lirare helt klart, en av världsfotbollens självklara huvudpersoner. Och fotbollen; snabbare, vackrare, intensivare. Kraftmätningarna under Champions League-säsongen är veckans givna höjdpunkter för mig och miljoner andra.

Men, mitt i allt, tappar jag sakta intresset. Innerst inne. Den där nerven, känslan i magen … kärleken svalnar.

I den eviga staden Rom sade den legendariska Roma-spelaren Francesco Totti i år farväl till fansen efter en hel karriär i klubben. Hans klubbhjärta och lojalitet gjorde honom ett med fansen under det känslosamma avskedet på arenan Stadio Olimpico.

Samtidigt, under samma himmel, drar toppspelare i sina bästa fotbollsår till Kina för att lira i en fotbollsmässig tramsliga med fantasilöner.

Det är samma värld, exakt samma värld, för att använda poeten Emil Jensens ord.

Men kommer det att förbli samma värld? Kanske varar inget för evigt? Kommer vi få se fler som Francesco Totti i framtiden, eller tillhör hans hjärta och lojalitet en svunnen tid?

I samma värld trängs också grusplaner i februari. Linimentslukt och den där luggslitna massagebänken mitt i omklädningsrummet som ingen i de lägre divisionerna använder. Gemenskapen och den idrott där det sägs att människor kan mötas på samma villkor.

För visst är det också det som engagerar? Som när Island skrällde sig hela vägen till kvartsfinal i fotbolls-EM. Som när Jürgen Sparwasser i DDR:s amatörlag sänkte Västtysklands proffs i VM 1974. Eller som när fotbollstränaren Alexander Axén såg till att få en valpig råtalang som passerat 20 att satsa på fotbollen, i stället för att spela kort och röka Marlboro lights i en källarlokal. I dag är Nordin Gerzic lagkapten i Örebro SK i allsvenskan.

Likt ett turistmål håller fotbollen på att förändras. Först outforskat, genuint och spännande – efter ett tag trängs restauranginkastare med svenska menyer längs gatorna, och strandtomterna har köpts upp av utländska miljonärer.

En bekväm all inclusive med skavande lakan.

Kanske är jag bara naiv. Men är det inte i skärningspunkten mellan idealismen och den hårda realismens slit i klubblokalen som det kanske finaste uppstår?

Jag kommer minnas Issa Iskander för just det. Hans genuina värme och engagemang kommer att inspirera mig och generationer framöver.

Han visade med hela sin gärning och filosofi att det finns hopp – hopp för den fotboll jag älskar.