BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag hade egen dator och egen mejl, innan dess visste jag inte vad snabel-a var för något. Men genom lite tur och skicklighet fick jag en socialinspektör att abonnera på en internet-sticka till mig. Det var så det gick till på den tiden med internetet. Så jag tror att en annan var en av de första hemlösa med egen uppkoppling! Bara den vetskapen får mej att faktiskt småmysa över min position i dag.

Samma år öppnade Situation Stockholm bloggen ”Hemlös med egen blogg”. Då huserade redaktionen på Döbelnsgatan och lokalerna var stora samt det fanns tio datorer till oss som sålde tidningen. Jag blev den flitigaste att blogga. Det gav kontakter, frågor från studenter, skolor, kyrkor med flera, om jag ville komma och berätta lite om livet på gatan.  Efter det har gatutidningen flyttat två gånger och lokalerna blir bara mindre och mindre, speciellt den delen där säljarna kan sitta och fika. Och jag tror knappt att de har datorer till säljarna längre.  

Så redan då var jag alltså pionjär på härbärgena med att ha en egen laptop och internetuppkoppling. Polarna fattade inte vad jag gjorde. Jag skrev om våra liv och hur det går till på olika boenden för utslagna människor. 

Men det var inte alltid jag fick sitta i fred att skriva i det gemensamma utrymmet. Folk hängde över axeln som vindruvsklasar och bad att jag skulle googla det ena efter det andra. Jag fick nog och skrek till personalen: ”Jag får inte skriva i fred, lås in mig i klädkammaren!” Och det gjorde personalen. Så jag satt ensam i klädkammaren på härbärget på natten och fortsatte skriva på om vad vi gör, vad som händer och vad vi råkar ut för på gatan och institutioner. 

Nu när någon från gatufolket lyckats fixa både mejl och Facebook händer det ofta då de är på typ ett behandlingshem. Sen kommer det långa flöden varje dag om hur bra de mår. Det kommer hälsningar från höger och vänster. De är så glada att ha fått ett drogfritt och nyktert liv. 

Sen går det något halvår och så minskas inläggen. Många tröttnar att ständigt berätta hur bra de mår. Någon faller tillbaka, men många kommer igen efter några månader. De har nämligen fått smak av goda bekräftelser och den moderna tekniken. Vi alla mår ju inte bra jämt, då skulle vi ju inte veta hur det är att må dåligt. Men i alla fall. Jag blir lika glad varje gång en polare från gatan dyker upp i mitt Facebookflöde.  

Men hur många av dessa polare är det som lärt sig bank-id, att betala sina räkningar via nätet? Där ligger de utsatta fortfarande efter. Ja, vi ligger efter flera år. Hur många har råd med en egen dator, padda eller smart mobil samt att lyckas behålla den på gatan, härbärgen med mera? Fortfarande är den gamla mobila knapptelefonen à 100 pix den vanligaste bland gatufolket. Men fler och fler visar sina smarta telefoner till mig och ber ofta om lite hjälp med någon inställning. Ibland lyckas jag hjälpa, men inte alltid. 

Jag tror hur som helst att friare tillgång till internet via allt billigare smarta mobiler är ett sätt att komma in mer i samhället och ta makt över sitt eget liv. Det gäller såväl gatufolket här som folk i fattigare delar av världen.