Det fanns en gång ett Sverige där alla gjorde rätt för sig. Där trasiga grejer lagades och luften var ren. Alla hade en plats och ingen var utanför. Några av oss längtar tillbaka till det där enkla, men strävsamma livet. Det ser vackert och romantiskt ut, som i en berättelse av Astrid Lindgren. Men så klart är bilden varken heltäckande, sann eller rättvis. Ingen längtar tillbaka till fylleriet, fattigdomen eller till de slavliknande förhållandena på industrier och gårdar där minsta småunge fick slita för brödfödan. Fast till och med den där ungen var behövd och hade en plats i samhället. 

I mitt jobb träffar jag människor som kan ha varit utan jobb i flera år. Som äntligen fått egenmakt som anställd eller till och med delägare i ett arbets-integrerande socialt företag. Orsakerna till att de inte har jobbat kan skifta. En var ingenjör med kunskaper som gått ur tiden, någon kanske söp eller knarkade bort möjligheterna en gång och ingen vågar lyfta en som fallit. Någon föddes med ett handikapp eller blev sjuk och kom aldrig tillbaka. De kan ha ett annorlunda efternamn, eller för kort erfarenhet för jobbet. Kanske gick det inte så bra i skolan. Många av dem är unga. 

En skröna säger att redan den gamle grekiske filosofen Sokrates för flera tusen år sedan ska ha ondgjort sig över den slarviga ungdomen. De slafsade med maten och var allmänt ohövliga mot äldre och auktoriteter. Nog har samma visa hörts ljuda genom tiderna och generationen som växer upp nu verkar inte vara av bättre kvalitet. Boken Generation Ego fick ett gigantiskt genomslag när den kom ut för ett par år sedan. Författaren satt i tv-soffor och syntes på löpsedlar. Experter förklarade, förstärkte eller protesterade. Public service-tv körde dokusåpaserien Ung och bortskämd där tio unga vuxna fick bekräfta bilden av en hopplös initativslös generation. 

Och landet verkade ovanligt enat: Dagens ungdom är utom all räddning! Och det är internets fel! Och skolans! Och inte minst: Föräldrarnas! Föräldrar var förresten också bättre förr.

Bilden av folk som kommer nya till ett samhälle, en tid eller en plats har nog alltid varit att de stör. De stör den ordning vi andra byggt upp och som fungerar. Det fungerar. För oss. Och de som aldrig kom in i leken eller som av olika anledningar ramlade ur, de stör också. Vi som satt normen har bråkat, lekt och arbetat oss fram till gällande regler, normer och strukturer, men vi var själva med om att forma om och ändra på dem, genom våra protester och nya idéer. 

Föreställningar som drar alla över en kam, oavsett om det handlar om arbetslösa, utstötta eller om folk som inte börjat få skäggväxt ännu, lämnar några utanför. Alla har speciella drivkrafter och kompetenser som kan tas i bruk, är jag övertygad om. Jag tror på Generation Kooperation. Integration är inte ett mål, utan ett resultat av något. Egen försörjning, möjlighet att ge barnen ett par nya skor i rätt storlek. Det skapar integration och en plats där människor hör hemma.