Men barnet med den brutna modern eller fadern behöver kärlek och omtanke. Staten kan inte ge det brutna barnet kärlek. Den här texten handlar inte om den liberala dikotomin som ställer staten mot individen, utan om staten mot samhället.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag har levt i ett starkt samhälle som var under ockupation av staten. För oss bestod statens närvaro i armén som dödade oss, flygplanen som bombade oss, de kemiska vapnen som förintade oss, bulldozrarna som förstörde våra hus, våra trädgårdar och våra skördar. Staten för oss var förhörsledaren, avrättaren, fängslaren och krigsmakaren.

Min familj var stor. Min far var en alkoholiserad, frånvarande revolutionär. Min mor födde mig när hon var 16. Hon lärde sig att vara mor långt efter att jag föddes. Jag hade alla förutsättningar i min familj och min barndom för att bli totalt traumatiserad och förstörd för livet.

Men jag är inte förstörd för livet. Jag hade många mödrar och fäder som gav mig den kärlek och omsorg som jag behövde. De lärde mig konsten att alltid ge, att lita på människor, att älska livet och min nästa.

Tillsammansskapet i mitt samhälle skyddade mig från krigets förstörelse. Värmen från mina mödrar och fäder höll mig undan dödens kyla. Jag har många kompisar, från Sverige och andra länder med stora stater och små samhällen, som har blivit mobbade på skolan eller vuxit upp under dåliga förhållanden som är förstörda för livet.

Det är för att de försökte överleva under hela sin uppväxt, de skyddade sig och värjde sig mot de brutaliteter som de utsattes för. De lärde sig aldrig att leva och älska och lita på andra.

Sverige är den bästa platsen för överlevnad, där nästan alla hålls vid liv, men det är inte rätt plats för att ha ett meningsfullt, kreativt, uppfinningsrikt och glädjefyllt liv i tillsammansskap med andra människor.

Vi är bekväma i våra stugor, lägenheter och annat. Vi har stora privata rum, men små gemensamma rum. Det finns helt enkelt inget villkorslöst sätt att vara tillsammans på i Sverige. Ett samhälle är det stora rum där människor är tillsammans, inte stora gallerior där människor fyller sina själar med prylar och parfymer.

Våra gemensamma rum kostar. I en kall vinter finns nästan inget sätt att vara tillsammans på utan att behöva betala en massa pengar. Arbetslösa, marginaliserade, fattiga och andra underprivilegierade har inget liv tillsammans eftersom det lilla tillsammansskap som existerar kräver stabil inkomst. Utan arbete kan du inte ha ett liv. Just därför har hela livet blivit en tävling och alla sociala möten blivit väldigt lika arbetsintervjuer.

Under sådana omständigheter går det inte att ha ett starkt samhälle med människor som har djupa livsviktiga relationer. Grannskap som inte består av alienerade individer utan av folk bryr sig om varandra, planterar trädgårdar, arrangerar inkluderande färggranna fester, tar hand om varandras barn och gör de gemensamma utrymmena meningsfulla.

Barn som växer upp där blir kärleksfulla och starka barn som är tränade för sociala utmaningar och som också är kapabla för att lita på människor, ge allt de kan och ta emot all kärlek de får. Ett samhälle som består av sådana gemenskaper klarar av många stora utmaningar. Vi har gjort våra hem till små borgar som är omgärdade av rädsla och misstänksamhet mot ”de andra”.

Sverige borde lära sig av sina nya invånare, som har färdigheter i konsten att ha starka komplexa samhällen, grannskap och gemenskaper, som kan konsten att vara tillsammans. Många samhällen i Sverige har redan blivit starkare genom att välkomna öppenhjärtigt och lära sig mer av sina nya invånare.

Integration är en stor, rasistisk lögn. Den enda vägen framåt är att hitta nya kreativa sätt för oss alla att vara tillsammans på ett givande, inkluderande, jämlikt och kärleksfullt sätt.