Nä, jag bara skojar. Det är inte mina ord. Eller jo, det är det, det är jag som säger dem, på jobbet. Jag repeterar just nu en föreställning och går omkring både hemma och på jobbet och leker runt med replikerna, som vi (mina två kollegor och jag) och andra skrivit. På repetitionerna lägger vi till och drar ifrån ord, vänder och vrider på dem och betydelsen av dem. Vi är i process. Det är det som är det viktiga just nu. Inte målet. ”Vägen är målet” liksom. 

Åh nej! jag har glömt stänga av radion. Mitt i en tankebana. Mitt i processen. Så dumt. Mitt i processen störs jag av radion och när jag är på väg att ropa till min sambo att stänga av så möter jag honom i hallen. Vi står i varsin ände av hallen, radion står på där den står. Vi har båda hört och störts av samma nyhetsinslag om hur debatten om mäns ofredande av kvinnor plötsligt har vänts till något helt obegripligt, omodernt jag-vet-inte-vad. Jag är på väg att brista och han säger ”vi får hoppas att människor inte slutar tänka”. Det var bra sagt. Det var bra och fint sagt. Lika bra och fint som att P3 guld-galans vinnare var av den tänkande, medvetna, modiga arten. En liten gnutta hopp och tillit till medmänniskan som den tänkande varelse hon ändå är. Och jag tänker att utbildning och träning i medmänsklighet och empati nog ändå är den enda vägen. Att betyg i skolan är helt irrelevant i sammanhanget. Vägen till kunskap och insikt är långt mycket mer värd och användbar än värderingen av den.

Oj, nu får jag lust att skriva en dikt. Om precis just det här och om allting. En dikt, just för att jag blev itutad i skolan att jag inte kunde skriva, att det jag skrev var ointressant och att han, min lärare, inte var intresserad av mina åsikter, som han sa. Jag var bara 15 år. Det var väl ändå ganska dumt sagt. Eller? Speciellt som det fortfarande sitter i som något vasst i mitt ibland så tvivlande jag. Fast å andra sidan kommer jag ihåg att jag tänkte att jag kan väl uttrycka mig på annat sätt då, men då visste jag inte alls hur. Och nu när jag minns detta önskar jag att jag svarat honom med att ”då skriver jag väl en dikt i stället, för en dikt kan ingen antasta ...”. Och nu när jag ändå använt ordet antasta så är det väl lika bra att jag utgår från det. I min dikt. Antasta. Jag smakar, vänder och vrider på ordet och upp ploppar bilder från en ravefest i London, krogar och klubbar i Linköping, i Göteborg, i Köpenhamn, i Stockholm, i Göteborg igen, och igen, och igen, i en tv-studio, i en radiostudio, utanför en sminkloge, en tågkupé, en korridor, ett kommunkontor, en färja, en gata, en parkering, min egen trappuppgång, en gårdsfest, åsså mitt på Götaplatsen...

Nä, det blev ingen dikt. Det blev en lista. En lista över de gånger jag blivit antastad och kränkt. Där jag antingen sagt ifrån muntligt eller fysiskt, där det behövts, eller bara blivit stum. Stum av förvåning. Stum för att jag tänkt att det här ingår nog liksom i livet. Stum av rädsla. Rädsla för hur jag ska möta de människorna igen, rädsla för om det här kommer att påverka min karriär eftersom han som kränkt haft ett jobb som gör att han kan påverka min karriär. Ja just ja, glömde säga att det är män som antastat. Till hundra procent. Just ja, inte en enda av dem kom från någon ”annan kultur” eller annat land. Ifall ni undrar.