Den här drömmen drömmer jag minst en gång varannan månad. Och många andra körkortslösa personer som jag talat med vittnar om samma återkommande mardröm. Att inneha ett körkort är en så pass stark norm i vårt samhälle, att den till och med impregnerar drömmarna hos personer som står utanför den.
Jag har haft flera chanser. Första var givetvis den klassiska, att börja övningsköra med en förälder efter studenten. Jag minns min fars panna, blank av svett och hans ansikte, krampaktigt på något vis, för att försöka visa sig lugn trots skräcken i hans kropp. ”Sakta ner, Matilda, växla ner”, sade han mjukt men ändå med en touch av fruktan där på någon landsväg utanför Lund. Fem gånger upprepade vi denna självmordsprocedur, tills det på något vis bara rann ut i sanden.
När jag var tjugo hade jag precis flyttat till Stockholm, och levde på i princip inga pengar alls. När jag för femtioelfte gången ringer min mamma i hopp om att få låna en tusenlapp eller två, råkar hon kläcka ur sig att: ”Matilda, vi har ju faktiskt sparat pengar åt dig på ett konto sedan du var liten. Det är trettiotusen, och nu är du myndig så du får ju givetvis göra vad du vill för de pengarna. Men vi tänkte att det hade varit bra om du tog ett körkort.” Det enda jag hörde var ”trettiotusen” och ”göra vad du vill”. Min mamma förstod inte att det hon gjorde var att skänka pengar till en dotter vars största intresse var fest, cigg, skräpmat och nya kläder. Inte att plugga körkortsteori.
Sedan dess har jag sett den ena vännen efter den andra haffa det där eftertraktade kortet, och när de suttit bakom ratten så har jag tänkt att okej, snart är det väl min tur. Och jag har tjänat pengar, jag har haft tid. Och ångest för att jag inte spenderat dessa pengar och den tiden på att ta just ett körkort. Jag har prioriterat nuet mer än framtiden, så har jag alltid varit.
Ju äldre jag blir desto oftare dyker frågan upp. ”Varför har du inte körkort?” Bara den här sommaren har jag fått frågan säkert tjugo gånger. Och jag har lite olika svar, för att inte trötta ut mig själv. Jag svarar att jag är tidsoptimist och en prokrastinerare av rang, det är den versionen där jag är lite hård mot mig själv. Men sedan finns det ett annat svar, som jag oftast tar till med viss ironi: ”Jag tänker på miljön. Vi behöver inte fler bilister.” Men frågan är om jag inte borde börja ta det svaret på lite mer allvar.
Jag lever i ett land där kollektivtrafiken kan ta mig nästan överallt. Ändå blir väldigt många upprörda när regeringen nu beslutat att höja bensinskatten. Okej, jag har full förståelse för behovet av en bil på landsbygden, men i en urban miljö – really?
I en debattartikel på Aftonbladet skriver Lorentz Tovatt, språkrör för Grön Ungdom: ”Få debatter är så bisarra som de om beskattning av transporter och drivmedel. Det finns ett solklart syfte från oss som vill se högre kostnader för att transportera sig på ett ohållbart sätt: att undvika den klimatkatastrof som vi just nu dundrar mot. Problemet är då att de grupper som verkligen borde vara i fokus för debatten helt glöms bort. De grupper som i dag dör på grund av klimatförändringarna som den rika världen har orsakat.”
Tovatt hänvisar också till följande fakta: i dag står transporter för enskilt störst utsläpp av växthusgaser i Sverige. Mer än en tredjedel av alla utsläpp kommer från bilar och lastbilar. Denna sektor är dessutom den som ökat mest över en tjugoårsperiod, medan andra sektorer minskar sina utsläpp.
Miljövetaren Johan Rockström säger i sitt hyllade sommarprat att ”klimathotet är ett större hot mot världens säkerhet än terror”. Så kanske skulle vi kunna kalla bilister för miljöterrorister?
Det får åtminstone mig att vilja vänta ett tag till innan jag springer till körskolan, även om det innebär att jag drömmer panikdrömmar om plötsligt förartvång titt som tätt.
