BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Min mamma hade inte alltid pengar för att försörja sig och köpa mat till oss trots att hon jobbade hårt. Khawla och jag gick på samma skola de första fyra åren men sedan måste min mamma flytta mig till en annan skola och jag fick bo hos min äldsta syster. Hon var gift med en man som också jobbade på försörjningsdepartementet.
Jag levde ett eländigt liv hos min syster. Jag fick mat, värme och fina kläder men det kändes orättvist att inte bo hos min mamma. Jag grät nästan varje kväll och vaknade ofta med svullna ögon och en klump i halsen.
I den andra skolan – Zarqa Al Yamama – hade jag en kompis som hette Rihab. Hon var kort och hade hijab på sig när hon var sju år gammal. Rihab var jonglör. Hon visste mycket mer om saker i livet än vad vi andra gjorde. Hon var till exempel den första i mitt liv som berättade för mig om sex mellan man och kvinna. Hon frågade mig en dag: "Vet du, Sahar, hur man och kvinna gifter sig? Mannen har en penis som blir hård när han vill gifta sig. Han inför sin hårda penis i kvinnans slida, och det gör ont första gången, då skriker kvinnan högt." "Nej", svarade jag. "Det kan inte vara sant." "Jo, det är sant. Det är därför människor har så hög musik på bröllop ofta. För att vi inte ska höra när kvinnan skriker." Det var ett bra argument för mig i den där åldern. Och Rihab fortsatte att komma med ny förbjuden information hela tiden.
I skolan var det förbjudet att lära sig om sex. Däremot fanns ett obligatoriskt ämne, Nationalism socialistisk utbildning, som vi läste ända från årskurs ett till sista året på universitet. Det var ett viktigt ämne och vi fick inte godkänt i andra ämnen om vi inte klarade oss i det. Det handlade om Baathpartiet och dess exempellösa ledare Hafez al-Assad. Vi måste klä oss i militära uniformskläder i skolan och i universitet. Militär mössa och sjal som även Rihab måste ha på sig över sin hijab.
Jag minns Rihab ofta i dag och ett leende drar över mitt ansikte när jag tänker på saker som hon brukade berätta om för oss.
För en månad sedan, när jag loggade in på Facebook, hittade jag ett meddelande på arabiska som frågar: "Har du gått på Zarqa Al Yamama-skolan år 1979–1981?" Det var Rihab som frågade mig! Jag bläddrade på hennes Facebooksida och såg att hon bor i Egypten i dag och är en aktiv medlem i den religiösa och politiska organisationen Muslimska brödraskapet.
Jag svarade, ja, det är jag Rihab, jag är din kompis Sahar. Jag är glad att ha kontakt med dig. Jag åker till Egypten varje år därför att jag har en syster som flyttat dit på grund av kriget i Syrien. Jag hoppas att träffa dig nästa gång jag åker till Egypten.
Rihab svarade: Inshallah.
Ja, vi kommer att träffas om Gud vill, min kompis. Men vi träffades i alla fall via Facebook därför att Mark Zuckerberg vill. Vi får se om Gud vill eller inte, svarade jag.
