Corona har onekligen tvingat teatrar till aktion och digital handling på gott och ont. Väldigt sällan ser jag någon puffa för nån annan. Kolla in Backa teater! skriver inte vi på Folkteatern. Nej, nu är alla upptagna med sitt och inte undra på det. Här handlar det om att ställa om, att rädda verksamheter och inte förlora kontakten med publiken.

Själv regisserar jag ”Urgent drama” i kökssoffan via streams. Vi har beställt korta scener av författare från olika delar av världen som vi sätter upp på vår digitala scen ”fjärde scenen” med ensemblen som annars skulle ha spelat Misantroperna. Väldigt få av de 17 dramatiker som skriver för oss har uppfostrats i den svenska kulturen. Vi tvingas ta ställning till en mängd olika saker som så uppenbart är omöjliga att genomföra i en svensk kontext. Det lättaste är att plocka bort problematiska ord, svårare är valet att inte korrigera en absolut icke europeisk berättarstil. Precis som på en utlandsresa har jag sällan känt mig så svensk. Normer och estetiska värderingar som jag sällan reflekterat över förr blir synliga. Och plötsligt blir jag tvingad att ifrågasätta mig själv. Ganska sunt men såklart obehagligt. 

När jag var ung stötte jag på en person på gatan som gav mig ett erbjudande. Jag fick gratis snus i två veckor och 500 kr mot att jag deltog i ett möte. Eftersom jag då verkligen behövde pengar nappade jag direkt. Det hela verkade oproblematiskt. På mötet satt vi i en cirkel och skulle prata om snuset. Det var en lite reserverad stämning. En del kanske är lite blyga tänkte jag och tog på mig nån slags kreativ ledartröja. Mina ideér flödade. Kanske kan ni paketera snuset bättre? Representanterna för organisationen antecknade. Kanske finare färger? Kan man lägga snusen på nått fint ställe när den är förbrukad? Rosa snusaskar? Eller lite coolare design för yngre? Jag kände att jag fick en superfin respons och gick hem och tänkte inte så mycket mer på det förrän långt senare när en rosa glänsande snusburk låg som nyhet i butiken.

Om det nu var från mig idén kom borde jag kanske tagit mer betalt än en ynka femhundring och lite snus. Men jag har aldrig tänkt att idéer har ett pris, de är bara del av ett samtal. Däremot insåg jag att jag lagt min kreativitet på att skapa nya bra snusarmålgrupper. Unga och kvinnor. Helt utan eftertanke. Att min kreativitet skulle kunna gå någon annans ärenden utan att jag ens märker det trodde jag då inte var möjligt. 

Även om jag vet bättre idag så lever frågan i mig. Vems önskan uppfylls?

När jag arbetade i det fria scenkonstlivet omformulerade vi våra föreställningar i takt med nya politiska direktiv. Vi checkade av uppdragsgivarnas formuleringar och såg till att de fanns med i vår ansökan. Vi är ju ändå fria tänkte vi. Vi gör ändå som vi vill. Men var vi det? Och när tidningarna skrev om våra teaterpjäser så kallade vi de ofta succér eller floppar utifrån deras bedömningar. 

Vad är egentligen skillnaden mellan att tänka kreativt utifrån en given situation och att foga sig under nya regelverk? 

Politiska ambitioner, nya policys och normer blåser ständigt genom teaterorganisationer. Det är lätt att tro att den frie konstnären håller detta ifrån sig, går sin egen väg no matter what. Men pengar och prestige talar ett tydligt språk så den där ensliga konstnären blir alltmer en märklig kuf i periferin. 

Även om många i offentligheten lyckas med konststycket att framstå som radikala och normbrytande stöter de sig sällan med personer eller krafter som missgynnar den egna karriären. Och de verkliga protesterna eller nödvändiga perspektiven kanske uteblir.

Kufen i periferin som i andra tider och andra kulturer ändå haft någon form av position försvinner bort. Den röst som skulle kunna få oss att se det som idag tycks omöjligt förpassas in i skuggorna. 

Och i mitten babblar tyckarkörer tvärsäkert om allt som är ok att tycka om. Aggressivt ibland men de flesta vet precis var gränsen går. 

Ett kritisk tänkande är allt annat än tvärsäkert och aggressivt. Det ropar inte: Hallå se på mig! Var jag bra?

Det ropar: Vad händer? Vems ärenden går jag nu? 

Och kanske händer det i mötet med en text och estetisk blick jag upplever som främmande. När jag tvingas förskjuta min egen position och ge mig ut på osäkrade marker, bortom bra och dåligt, bortom rätt och fel. Marker som förhoppningsvis för mig till platser jag tidigare inte kände till.