Så var det ur världen och jag vänder mig brådstörtat mot miljön som är ämnet för dagen. Hur kommer det sig att så många miljöpartister och miljöbabblande vänsterpartister bosätter sig i skogen för att sen pendla till centralorten i gammalt skräp? Jag kan se två förklaringsmodeller till detta förfarande. Antingen förstår man inte eller så struntar man i det.
Mer specifikt är dagens ämne inrikes vägtransporter och växthusgaser. Min huvudsakliga metod är att smeta ner denna sida med siffror. Kul va! (Det ska sägas att alla siffror är ungefärliga, men jag hoppas att de pekar mot rätt slutsatser.)
Baserat på Kyotoavtalet satte Sverige upp nationella mål. Ett av dessa var att utsläppen av växthusgaser (främst då koldioxid och metan) skulle vara 4 procent lägre 2012 än 1990. Det har fungerat bra. Mellan 1990 och 2010 sänkte vi totalen av koldioxidutsläpp med knappt 10 procent. Den sänkningen står industrin, uppvärmning av bostäder, jordbruket, m.fl. för. Bryter man ut inrikes transporter står de för en ökning på 9,7 procent under samma period.
Innan vi går vidare ska jag säga något om koldioxid. Koldioxidutsläpp får man när man eldar upp något. Eldar man t.ex. upp en liter diesel får man ca 2,35 kg koldioxid. Det finns inga andra sätt att elda på, så siffran 2,35 kg är en konstant. Det enda sättet att minska koldioxidutsläppen att elda upp mindre stoff med kol i.
Personbilar ligger stadigt på 63 procent av utsläppen från inrikes transporter. Då ska man hålla i minnet att bilparken under dessa tjugo år moderniserats, vilket per körd mil innebär minskat utsläpp. Slutsatsen av detta är att vi kör mer och den ökade mängden körda mil äter upp vinsten med modernare teknik och snålare motorer. Nu är det kanske inte korrekt att tala om snåla motorer. Att köra personbil är ett ruskigt slöseri med energi. I en bil som väger 1500 kg med en förare som väger 100 kg går 0,4 procent åt att flytta föraren. Resten är kråkvärme.
Inte nog med att vi verkar finna nöje i att elda diesel och bensin – vi verkar köpa grejer från alla möjliga håll. Grejer som måste köras hit och dit. Utsläppen från lastbil och lätt lastbil har ökat med 36 respektive 82 procent under perioden (och fortfarande gäller att fordonsparken moderniserats).
Innan vän av ordning börjar skräna om industrins roll i det hela med deras ”Just in time”-tänk och att lagret ska ligga på väg o.s.v.: Visst, det går säkert att räkna på. Men det skymmer min poäng: Vi är alla skyldiga. Och sammanräknat står lätt lastbil och tunga lastbilstransporter för hälften av vad personbilarna gör. Börjar man lägga ansvaret här och där och någon annanstans än hos sig själv gör man sig skyldig till samma sak som den skogsboende tidigare: Man blundar för något specifikt man själv gör.
Så, vad är lösningen? Det är ett samarbete mellan alla. Fordonstillverkarna gör så gott de kan. Det finns t.ex. lastbilar med färddatorer med gps som loggar exempelvis uppförsbackar och som kan göra körningen så sparsam som möjligt nästa gång man kommer till samma backe. Man kan köpa närproducerat (vilket jag tyvärr inte tror är någon lösning eftersom lokalproducerat brukar vara dyrare och snålhet är en dygd), vi kan acceptera längre leveranstider så att transporterna kan planeras bättre (vilket betyder att vi kanske får vänta 3–4 veckor på ett par skor från en nätbutik i Tyskland istället för att få dem efter 3–4 dagar). Vi kan flytta dit vi jobbar eller flytta jobbet dit vi bor. Staten kunde lagstadga om obligatorisk fortbildning i sparsam körning för alla med körkort (idag finns det lagkravet för lastbils- och busschaufförer). Det skulle, väl utfört, kunna spara 10–15 procent bränsle, vilket motsvarar 10–15 procent mindre koldioxid. Bilförsäljare skulle kunna inkludera kurser i sparsam körning i bilpriset. Och man skulle kunna hålla hastighetsbegränsningarna på våra vägar.
Ser jag då positivt på framtiden? Nä, allt jag tagit upp som åtgärder ovan går emot grundläggande mänskliga stötestenar som bekvämlighet, snålhet och en vilja att konsumera. Är jag bättre själv? Nä, och det är därför jag med visshet kan dra min föregående slutsats.
Kortversionen: Vi prioriterar annat. När vi för oss själva inser det har vi någonstans att börja.
Fredrik Törnkvist
