Jag har varit på turné, en liten men ändå naggande god signeringsturné för min nya bok/cd Omvägar och mellanrum. En av turerna gick tillbaka till min barndoms Lidingö och den bokhandel som finns där. Lidingö, där de dyra båtarna stävar i Värtans glitter och de vackra paradvillorna hänger i branterna mot vattnet. Där solen i lyckliga stunder gnistrar från cisternerna i Värtahamnen. Där jag upplevde att man inte fick misslyckas. Där man måste bli något fint för att räknas. Där jag gick i en skola med inmurade framgångsideal och hysteriska pretentioner.
Och när mina forna skolkamrater dyker upp i tv-rutan som toppar i näringslivet eller något annat fint tänker jag att jag nu vill visa dem något annat. Till exempel det goda med att dra sig tillbaka till en mindre stad på landet och hitta en egen liten väg i lugn och ro i stället för att vara kvar och axla andras ambitioner. Jag vill inte ärva mina mål. Inte vara en självklar deltagare i ett illusoriskt bygge som vilar på pengar och makt. Det är en förenklad och kanske lite korkad bild men jag har haft stor glädje av den. Det finns naturligtvis männi-skor av kött och blod bakom den polerade ytan och de välansade trädgårdarna. Människor som äter och skiter och knullar och gråter och skrattar. Jag har all respekt för det. Men jag behöver ibland göra dem till pappfigurer som jag kan flytta runt efter eget gottfinnande. Och jag ställer gärna upp som pappfigur i någon annans livspussel om det kan bidra till lindring. Tjänster och gentjänster. I det här fallet befriat från skatter och andra pålagor.
Nu kom de till mig, min barndoms kamrater, där jag satt på en stol i bokhandeln bland blommor och jordgubbar och drycker av ciderkaraktär. Någon blygt gluttande bakom montrarna. Andra bara rakt på med säkra steg, breda leenden och björnkramar i högsta hugg. Alla hade de med sig den finaste gåva man kan tänka sig. Sina livsberättelser. Och precis allt kändes annorlunda den här gången. Som om tiden äntligen lagt en mjuk dimma över allt. Kanske för att jag blivit till under de år som gått och därmed är rätt säker på att jag verkligen är mannen på bilden som prydde trottoarprataren utanför butiken och som tydligen hade fått en och annan att stanna upp för att vederbörande kunde spåra något bekant i det där ansiktet. När jag flyttade för 25 år sedan var jag ännu obrukad. Jag hade inte fått visa att jag dög någonting till. Och det är väl barnsligt och omoget och allt möjligt men jag är inte sämre än att jag gärna erkänner att jag är i behov av bekräftelse. Det är sådant vi människor är byggda av.
Och i sår och tillkortakommanden finns en plats där vi kan mötas en stund på allvar innan vi åter tar skydd bakom masker och föreställningar. Innerst där inne liknar vi varandra intill förväxling. Varenda en som sa att musiken var fin eller köpte boken sa egentligen: du duger. Och slutsaten är såklart att jag också liknar de framgångsrika människor jag i lönndom har föraktat. De vill liksom jag ingenting annat än att gå an och räcka till. Det är allt.
