Ett växande stöd för rasistiska partier. Den så kallade främlingsfientligheten. Sökandet efter tänkbara förklaringar. Kan det verkligen finnas så många rasister? I Sverige? I Europa? Eller beror det på något annat? Förklaringarna och analyserna är otaliga och flera av dem är relevanta, andra är helt befängda. Någon säger att invandring leder till rasism, någon annan nickar och håller med, svarar att gränserna är alldeles för öppna, att det är för lätt att komma hit. Att få asyl.
Jag säger att det är helt tvärtom. Det hela är mycket enkelt, rasism leder till rasism.
Den växer i en värld där människor stängs ute, där de som har brutit upp från sina hem och fått sina familjer splittrade står inför frågan om skälen var tillräckligt starka. Där de, vars skäl inte anses starka nog, tvångsavvisas. Där allt detta sker som vore det en självklar och oundviklig del av ett fungerande samhälle.
I påskas besökte jag Berlin. För inte särskilt länge sedan delades staden av en fullt synlig mur. En bit av den finns kvar, den går att ta på, den är hård och ogenomtränglig och vid platsen finns bilder och berättelser från tiden innan den revs. Det är berättelser om förtryck och längtan efter frihet, om lyckade och misslyckade flyktförsök. Och för varje berättelse om en lyckad flykt fanns öppna famnar. De som hade tagit sig över var hjältar och martyrer och de som tog emot dem var barmhärtiga och välkomnande. I Västberlin frågade ingen om skälen att ta sig över muren hade varit tillräckligt starka, där fanns ett nytt liv till var och en av dem som hade flytt.
I en annan del av den numera öppna staden, långt ifrån platsen där muren stod, satt valaffischer för det tyska nationalistiska partiet NPD. En lång rad av deras budskap inför det då stundande Europaparlamentsvalet stod att skåda. Budskapets innebörd var att vi inte kan ta socialt ansvar för hela världen. Jag må vara naiv men jag undrar vad de menar egentligen. Vilka vi? Var går gränsen mellan oss och hela världen?
Deras budskap har inte formulerats i ett vakuum. När de rasistiska partier, som nu har valts in i Europaparlamentet, gör skillnad på oss och resten av världen så görs det innanför en mur. En helt annan slags mur. Den är osynlig men överallt närvarande. Där Berlinmuren ville stänga in människor vill Schengenmuren stänga människor ute. Den signalerar en skarp skillnad mellan oss och resten av världen. Att det finns människor som ska stängas ute, som inte får plats. Och innanför gror rasismen. Innanför skriver populistiska partier i sina partiprogram att invandringen måste hållas på en nivå som inte hotar den nationella identiteten. De trycker valaffischer med splittrande och osolidariska budskap. Vi kan inte ta socialt ansvar för hela värden.
Om detta budskap hade varit rådande under Berlinmurens tid, hur hade då berättelserna vid minnesplatsen sett ut? Om man hade tittat på dem som riskerat livet för att fly genom tunnelbanespåren, gräva sig under muren, ta sig över den, och frågat om deras skäl var starka nog. Om man hade sagt till dem: – Tyvärr, vi är inte hela världens socialkontor, ni får återvända till andra sidan muren igen. Antagligen hade där bara funnits en talande tystnad, en vägg av skam. Troligen hade muren stått kvar. Istället revs den för snart 25 år sedan. Frågan är vilka murar som kommer att stå, resas och falla under de kommande 25 åren och hur berättelserna om dem kommer att se ut. Jag hoppas, hoppas, hoppas att vi kan berätta om rivna murar, om hur rasismen bekämpades överallt där den visade sig. Om hur människor tog emot varandra med öppna armar.
